Minskad och förändrad köttkonsumtion #1

I dag har det gått en vecka av det nya året. Ett nytt år innebär ofta nya eller förnyade intentioner. Under 2014 har jag som ambition att både minska och förändra min köttkonsumtion. Jag vill göra det för att minska min klimatpåverkan, bidra till biologisk mångfald och en giftfri miljö, stödja en mer hållbar och etiskt försvarbar djurhållning, samt äta mer hälsosamt.

Jag har inte några exakta siffror på min konsumtion av kött sedan tidigare, men antar att mängden kött har varit ungefär som den genomsnittlige svenskens, det vill säga cirka 85 kg kött per år inklusive ben och det svinn som sker i livsmedelskedjan. I rent kött handlar det om 50-55 kg per år eller cirka ett kilo kött per vecka. Mitt mål är att halvera denna konsumtion, att äta maximalt 25 kg kött under 2014 och även inkludera fisk i detta. Med andra ord handlar det om ungefär 500 gram eller cirka tre måltider á 150-175 gram kött eller fisk i veckan. Mina föresatser rymmer alltså även de svenska kostrådens rekommendation om att äta fisk 2-3 gånger i veckan. Någon vidare plats för rött kött finns det alltså inte.

Under året vill jag återkomma med reflektioner kring det kött och den fisk jag trots allt äter. För det är som sagt inte bara mängden kött utan även vilket kött jag äter som min ambition tar sikte på. För att hålla koll på båda dessa aspekter av min köttkonsumtion har jag skapat ett särskilt Excel-dokument med kolumner för datum, köttslag, vikt, övrigt (till exempel maträtt eller producent) samt eventuell miljömärkning. När en vecka av det nya året har gått är jag uppe i 465 gram animalier, varav lite mer än 400 gram utgörs av fisk och skaldjur. En rätt bra början, i alla fall sett till mängden kött och fisk.

Slutligen ett par tips: Naturskyddsföreningens Fem frågor om köttet ger en snabb introduktion till frågor som rör köttkonsumtionens miljöpåverkan och SLU:s Köttguiden erbjuder en god vägledning till genomtänkta köttval.

Risk för pajkastning om matsvinn

Enligt DN reagerar branschorganisationen Livsmedelshandlarna starkt kritiskt på innehållet i den rapport från Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) som uppger att svenska livsmedelsbutiker tillsammans slänger omkring 125 000 ton mat om året. Pär Bygdeson, vd för Livsmedelshandlarna, kallar rapportens slutsatser för ”sensationsforskning” och hänvisar till Naturvårdsverkets siffror på 67 000 ton. En anmärkningsvärt stor skillnad kan tyckas.

För en lekman på området är det givetvis svårt att avgöra vilken siffra som ligger närmast sanningen. I sämsta fall fastnar dessutom bransch och forskare i oenighet om siffror istället för att fokusera på vetenskapligt baserade och praktiskt genomförbara åtgärder för minskat matsvinn. En nödvändig grund för ett sådant arbete är ett allmänt accepterat sätt att räkna på butikernas matsvinn. Bara så kan trovärdiga uppgifter tas fram och jämföras över tid. För utan säkra empiriska data blir all uppföljning tämligen meningslös. Men kanske är den gemensamma utgångspunkten för beräkning av matsvinnet i butiker redan på plats. Branschens starka reaktioner och de motstridiga uppgifterna talar dock ett annat språk.

För höga krav leder till matsvinn

Ibland får man svar på tal omgående (se gårdagens inlägg). Idag rapporterar Ekot om en studie gjord vid Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) som visar att en genomsnittlig livsmedelsbutik slänger eller reklamerar ungefär 65 ton mat varje år. Forskarna vid SLU konstaterar att minst hälften av den mat – inte minst frukt och grönt – som slängs eller reklameras av livsmedelsbutikerna egentligen kan säljas. Studien antyder också att butikspersonalens kunskaper är avgörande för hur stort matsvinnet blir. Det verkar som att för höga krav leder till att mat slängs i onödan. Samtidigt finns det ekonomiska faktorer som påverkar butikspersonalens beteende. Det är nämligen lönsamt för butikerna att reklamera varor eftersom kostnaden och ”risken” då hamnar på leverantören istället.

Ekots inslag väckte flera intressant frågor hos mig som lyssnare. Vilken utbildning har/får de butiksanställda om livsmedelshygien och livsmedelsförvaring? Sker det kontinuerlig fortbildning? Går det att komma åt de ekonomiska incitament som förefaller styra butikspersonalens handlingar i ”fel riktning”? Ställer vi generellt sett för höga krav på maten i vår tid? Och vilken insats kan den enskilda konsumenten göra? Jag lämnar de tre första frågorna och utvecklar de två följande i korthet nedan.

Det är viktigt och riktigt med högt ställda krav på riskfria livsmedel. Men riskfria livsmedel är inte detsamma som perfekta eller helt felfria livsmedel. Ett kantstött äpple eller en banan som utvecklat bruna fläckar (tecken på mognad) går utmärkt att äta. Samma sak gäller kylvaror med bäst före-dag som snart går ut. Om leverantören och butiken skött kylförvaringen korrekt kan till exempel många mjölkprodukter ofta konsumeras efter utsatt dag. Ett tredje av många möjliga exempel är ägg som har bäst före-dag satt utifrån förvaring i rumstemperatur. Vid kylförvaring kan ägg vanligen förvaras och användas flera veckor till. Det är viktigt att tillägga att det är tillåtet att sälja livsmedel även efter bäst före-dag, så länge butiken gör bedömningen att maten fortfarande håller god kvalitet.

Här tänker jag att den enskilda konsumenten faktiskt kan göra en viktig insats. Genom att ställa rätt och rimliga krav på livsmedlen i butiken kan konsumenten hjälpa butikspersonalen till ett mer hållbart beteende. Men för att kunna göra detta krävs vissa basala kunskaper om livsmedelshygien och livsmedelsförvaring. Konsumenten behöver också utveckla en beredskap att handla mat både planerat och flexibelt. God planering gör att onödiga spontanköp kan undvikas. Det leder till mindre matsvinn och sänkta matkostnader för hushållet. Med beredskap för flexibilitet kan konsumenten samtidigt passa på att handla livsmedel som är tjänliga men kanske inte helt felfria, eller köpa mat som närmar sig eller just passerat bäst före-dag. I vissa fall kan det senare också vara en god affär ur ekonomisk synvinkel, eftersom en del butiker sänker priset på varor som är på väg att ”gå ut”. Lägg därtill att konsumenten faktiskt kan aktualisera frågor som rör matsvinn i mötet med butikspersonalen. Vem vet, en levande dialog mellan kunder och handlare kanske skulle kunna bidra till både minskat matsvinn och sänkta matkostnader!?