Räkommendationen och försiktighetsprincipen

Jag är ingen riktig fena på fiskefrågor, men efter att ha lyssnat på morgonekots rapportering om den svenska räkkonsumtionen kan jag inte sluta mig som musslan utan måste säga något öppet.

Det har gått lite drygt en månad sedan Världsnaturfonden (WWF) kom med en uppdatering av sin konsumentguide, Fiskguide 2014. En av förändringarna mot tidigare var att nordhavsräkan fått så kallat rött ljus och att detta gällde alla nordhavsräkor förutom räkor från Barents hav. WWF framhöll att den förändrade rekommendationen i första hand berodde på dåliga beståndsuppskattningar, risk för överfiske, dumpning av små räkor i havet, otydlig förvaltning och kontroll.

WWFs ändrade rekommendation för svenska räkor väckte starka reaktioner. Det var väl inte oväntat att fiskerinäringen skulle slå bakåt, men även jordbruksminister Eskil Erlandsson och Havs- och vattenmyndighetens generaldirektör Björn Risinger ryckte ut och stöttade det svenska räkfisket med olika uttalanden. Ett inslag i SVTs Västnytt fångade på ett bra sätt konflikten mellan ett hävdande av rätten att utnyttja lagliga fångstkvoter och en mer långsiktigt inriktad försiktighetsprincip. Debatten rymde även vissa mer nyanserade pro-räka-inlägg, bland annat av biologen och författaren Stefan Edman.

Idag kom så nyheten att WWF:s rödlistning av räkor fiskade i Skagerrack och Kattegatt inte har givit någon effekt, i alla fall inte på kort sikt. Enligt Peter Källström, ordförande i Svenska Fiskhandelsförbundet, har försäljningen inte fallit utan snarare ökat något. Och i intervjun i morgonekot tillägger han: ”Konsumenterna efterfrågar svenska räkor. Man vill ha det som är lokalt fiskat och det som är närproducerat.”

Jag kan för lite om det svenska räkfisket och hållbart fiske för att kunna uttala mig bestämt i frågan. Men så mycket vet jag att det är långt ifrån säkert att det är den fisk och de skaldjur som är fångade och fileade/skalade i närområdet som är de bästa ur synvinkeln hållbar utveckling. Det kan till exempel vara mer resurseffektivt att låta handfilea norsk fisk i Asien än att göra det maskinellt i Skandinavien, och i denna kalkyl ingår såväl fiskets som transporternas utsläpp av växthusgaser.

Frågan om hållbart fiske är väldigt komplex och när debattens vågor går höga är det svårt att veta vem man ska lyssna på som konsument. En möjlig hållning är att låta sig vägledas av försiktighetsprincipen. Om det finns indikationer på att en produkt eller ett beteende inte är långsiktigt hållbart kan det vara skäl nog att dra öronen till sig och ändra sina vanor. I fallet med nordhavsräkan har det fått mig att luta åt att följa WWFs rekommendation, även om en av mig respekterad auktoritet som Stefan Edman förespråkar något annat. Och när Edman talar om WWFs rekommendation som ett hot mot räkan som ”kronjuvelen i Göteborgs och Bohusläns varumärke” får det mig att undra om det inte är hög tid att utveckla och stärka varumärken med hjälp av andra medel än dem som bygger på en mer eller mindre ohållbar exploatering av djur och natur?!