Många bäckar små

Vattenpaus vid fjällbäck

Vattenpaus vid fjällbäck mellan Singi och Kebnekaise.

I juli i år vandrade Ida och jag mellan Abisko och Nikkaluokta. Vi lyckades pricka in bästa tänkbara fjällväder och hade en på många sätt fantastisk vecka längs Dag Hammarskjöldleden (Kungsledens nordligaste del + sträckan Singi – Nikkaluokta).

När jag rör mig i fjällvärlden tänker jag ofta på vatten, på vilken gåva det är att ha tillgång till rent vatten. I fjällterräng blir detta ofta så oerhört påtagligt. För det allra mesta går det bara att sätta ned kåsan i närmaste bäck och njuta av det friska, klara vattnet. Något man normalt undviker längs låglandsleder.

Kontrasten mellan fjällveckans vatten och vattnet i vardagen i Uppsala är också stor. Här tänker jag inte bara på smakskillnaden och tillsatserna i stadsvattnet. Under vandringar blir även hushållningen med vattenresurserna en viktig del av vardagen. Oavsett om man bor i tält eller stuga är man nämligen begränsad vad gäller varmvatten. En nyttig övning i resurshushållning som jag tyvärr inte gör så mycket av när jag väl lämnat fjället.

Dagarna i fjällvärlden är dessutom en träning i att undvika att förstöra vattnet för andra. Det någon gjort med eller i vattnet uppströms kan komma att påverka allt nedströms den punkten. Det är därför en klok och omtänksam utgångspunkt att tänka att man i princip alltid kan vara den som är uppströms för någon annan. En princip som man ju faktiskt skulle kunna överföra till sitt vattenbruk i hushållet där hemma!

Fotbad i fjällbäck

Fotbad i fjällbäck.

Under sommarens fjällvecka kändes dock hotet mot det rena drickvattnet extra närvarande i Lapplandsfjällen. När vi rörde oss i Kebnekaisefjällen var det svårt att inte tänka på Herkuleskraschen och allt flygfotogen som måste ta vägen någonstans i den ömtåliga miljön. Regelbundna mätningar i området kring olycksplatsen har visat spår av föroreningar, men hittills inte på några hälsovådliga nivåer.