Fiskguiden 2016 – god vägledning i fiskdisken

Nu är den här, WWFs Fiskguiden 2016. Ett smidigt verktyg för den som vill göra medvetna val av fisk och skaldjur, och så bidra till ett mer hållbart fiske och vattenbruk.

En nyhet i år är att västkusträkan får grönt ljus. Ja, numera är hela det svenska räkfisket MSC-certifierat. Från forskarhåll kommer dock stark kritik mot att svensk djuphavstrålning miljömärks på detta sätt. En annan nyhet i Fiskguiden 2016 är att Östersjötorsken tilldelas gult och rött ljus. Torsken mår återigen sämre och det gäller att äta den med måtta och välja fisk med rätt ursprung. Tack WWF för denna viktiga vägledning!

WWFs Fiskguiden 2016 lista

WWFs Fiskguiden 2016 – listor med färgmarkeringar samt förkortningar för ursprung och fiskeredskap.

MSC, ASC och KRAV – vad betyder förkortningarna och vad innebär märkningarna? Här kan du läsa mer om miljömärkning av fiske!

Jätteräkor odlas på Uppsalaslätten

Jag tillhör den minoritet som aldrig blivit golvad av gambas. Av miljöskäl har det dessutom varit enkelt att skippa scampi. Trots mitt ointresse och min kritiska inställning måste jag säga att det är väldigt glädjande att företaget Vegafish är på gång med odling av jätteräkor i både Uppsala och Bjuv. För jag vet hur många som älskar dessa tropiska räkor, men önskar se en mer hållbar odling än den som drivs genom skövlade mangroveskogar. I sammanhanget är det dessutom en fin bonus att Vegafish satsar på bassänger som är uppvärmda av billig spillvärme och att räkornas foder kommer att bestå av restprodukter från jordbruket.

Det är med andra ord bara att gratulera Vegafish till en vad det verkar både hållbar och lukrativ affärsidé. Den möjliga hake jag kan se är att försäljningen av jätteräkor kan få ett generellt uppsving när ryktet om de mer hållbara läckerheterna når ut i stugorna. Ja, i värsta fall tänker många att ”jaha, då är det alltså grönt ljus att äta scampi nu” och funderar inte längre över hur räkorna odlats. Håll därför utkik efter märkningarna MSC, ASC och KRAV när du handlar jätteräkor också i framtiden. Och du, glöm inte att fråga efter hållbara alternativ även på restaurangen!

Räkommendationen och försiktighetsprincipen

Jag är ingen riktig fena på fiskefrågor, men efter att ha lyssnat på morgonekots rapportering om den svenska räkkonsumtionen kan jag inte sluta mig som musslan utan måste säga något öppet.

Det har gått lite drygt en månad sedan Världsnaturfonden (WWF) kom med en uppdatering av sin konsumentguide, Fiskguide 2014. En av förändringarna mot tidigare var att nordhavsräkan fått så kallat rött ljus och att detta gällde alla nordhavsräkor förutom räkor från Barents hav. WWF framhöll att den förändrade rekommendationen i första hand berodde på dåliga beståndsuppskattningar, risk för överfiske, dumpning av små räkor i havet, otydlig förvaltning och kontroll.

WWFs ändrade rekommendation för svenska räkor väckte starka reaktioner. Det var väl inte oväntat att fiskerinäringen skulle slå bakåt, men även jordbruksminister Eskil Erlandsson och Havs- och vattenmyndighetens generaldirektör Björn Risinger ryckte ut och stöttade det svenska räkfisket med olika uttalanden. Ett inslag i SVTs Västnytt fångade på ett bra sätt konflikten mellan ett hävdande av rätten att utnyttja lagliga fångstkvoter och en mer långsiktigt inriktad försiktighetsprincip. Debatten rymde även vissa mer nyanserade pro-räka-inlägg, bland annat av biologen och författaren Stefan Edman.

Idag kom så nyheten att WWF:s rödlistning av räkor fiskade i Skagerrack och Kattegatt inte har givit någon effekt, i alla fall inte på kort sikt. Enligt Peter Källström, ordförande i Svenska Fiskhandelsförbundet, har försäljningen inte fallit utan snarare ökat något. Och i intervjun i morgonekot tillägger han: ”Konsumenterna efterfrågar svenska räkor. Man vill ha det som är lokalt fiskat och det som är närproducerat.”

Jag kan för lite om det svenska räkfisket och hållbart fiske för att kunna uttala mig bestämt i frågan. Men så mycket vet jag att det är långt ifrån säkert att det är den fisk och de skaldjur som är fångade och fileade/skalade i närområdet som är de bästa ur synvinkeln hållbar utveckling. Det kan till exempel vara mer resurseffektivt att låta handfilea norsk fisk i Asien än att göra det maskinellt i Skandinavien, och i denna kalkyl ingår såväl fiskets som transporternas utsläpp av växthusgaser.

Frågan om hållbart fiske är väldigt komplex och när debattens vågor går höga är det svårt att veta vem man ska lyssna på som konsument. En möjlig hållning är att låta sig vägledas av försiktighetsprincipen. Om det finns indikationer på att en produkt eller ett beteende inte är långsiktigt hållbart kan det vara skäl nog att dra öronen till sig och ändra sina vanor. I fallet med nordhavsräkan har det fått mig att luta åt att följa WWFs rekommendation, även om en av mig respekterad auktoritet som Stefan Edman förespråkar något annat. Och när Edman talar om WWFs rekommendation som ett hot mot räkan som ”kronjuvelen i Göteborgs och Bohusläns varumärke” får det mig att undra om det inte är hög tid att utveckla och stärka varumärken med hjälp av andra medel än dem som bygger på en mer eller mindre ohållbar exploatering av djur och natur?!