Återvinningen ökar, plasten en utmaning

De svenska återvinningsmålen är 65 procent för pappersförpackningar, 30 procent för plastförpackningar, 70 procent för metallförpackningar, 70 procent för glasförpackningar och 75 procent för tidningar. Dessa mål nåddes redan 2015, men återvinningsgraden fortsätter att öka enligt färsk statistik från Förpacknings- och tidningsinsamlingen, FTI. Förra året återvanns hela 80,4 procent av pappersförpackningarna, 42,2 procent av plastförpackningarna, 77,5 procent av metallförpackningarna, 92,8 procent av glasförpackningarna och cirka 95 procent av tidningarna. På många sätt ett mycket glädjande resultat.

Från och med 2020 kommer dock återvinningsmålen att höjas till 85 procent för pappersförpackningar och metallförpackningar och 90 procent för glasförpackningar. Målet för återvinning av plast höjs till 50 procent. För att nå de nya 2020-målen måste genomsnittssvensken återvinna ytterligare minst två pappersförpackningar och två plastförpackningar i veckan samt en metallförpackning i månaden. Det borde medelsvensson klara.

En stor och viktig utmaning nu och framöver är att minska mängden plast som hamnar i naturen. Här bär hushållen ett stort ansvar att både minska konsumtionen och se till att de plastförpackningar som trots allt används går till återvinning när de tjänat ut. I återvinningsledet är dock plasten ett särskilt bekymmer. Materialet kräver avancerad teknik och eftersortering när polymerer ska skiljas ut från varandra. Därför har FTI nyligen publicerat riktlinjer för industrin att utforma plastförpackningar som är enklare att återvinna. Om alla drar sitt strå till plaststacken så kan vi få utvecklingen att gå i en mer hållbar riktning.

Annonser

Trovärdigheten upp i rök

Under rubriken Här brinner plasten som du har sorterat rapporterar DN om ett misstänkt storfusk med plaståtervinning. Att plastförpackningar som svenskar ger till materialåtervinning istället eldas upp. År 2015 brändes så mycket som en femtedel av alla plastförpackningar som samlades in. Boven i dramat är företaget Swerec som lovat att 80 procent av plasten som samlas in ska gå till återvinning, men bara materialåtervinner 35 procent i praktiken. Resten matar lågor, bland annat i en cementfabrik på Gotland. Det är väl det som företaget åsyftar när det skriver om ”en ansvarsfull och miljövänlig hantering av källsorterat material” på sin hemsida.

Det DN grävt fram är en mardröm för alla som jobbar för att motivera andra att källsortera sitt avfall. Vet inte hur många gånger jag har försökt bemöta myten om att ”allt hamnar ju ändå på samma ställe till slut”. Tyvärr tvingas jag och många med mig nu konstatera att förpackningsinsamlingens trovärdighet just gått upp i rök. Ja, det kommer att ta lång tid att reparera det skadade förtroendet för systemet. Och medan ett profithungrigt och kortsiktigt tänkande företag gör klirr i kassan är miljö och människa de stora förlorarna.

Mindre ljus nytolkning

Tidningen Ny Teknik uppmärksammade nyligen att det nu är Stopp för värmeljuskoppar i återvinningen. Den aluminiumkopp som blir kvar när värmeljusets ljusmassa förbränts är nämligen inte välkommen längre i det insamlingssystem som sköts av FTI, Förpacknings- och tidningsinsamlingen. Anledningen är en ny tolkning av EU:s direktiv för producentansvar, där värmeljusens koppar inte längre räknas som förpackningar. Nytolkningen innebär att värmeljus likställs (ofrivillig ordvits!) med gravljus, som inte heller tidigare har omfattats av producentansvaret.

Nu är det upp till varje kommun att besluta om hur använda värmeljuskoppar ska samlas in. Och det är mycket angeläget att kommunerna tar detta ansvar. Det säljs cirka 300 miljoner värmeljus i Sverige varje år och det är betydligt mer energieffektivt att återvinna aluminium än att nytillverka det. Att slänga använda värmeljuskoppar i brännbart är med andra ord ett väldigt dåligt alternativ.

Som Uppsalabo är jag givetvis nyfiken på kommunens lösning på problemet, men på Uppsala Vattens hemsida hittar jag ingen information om hur aluminiumkopparna ska hanteras. Hoppas det kommer snart och att det finns ett insamlingssystem som både fungerar och är väl kommunicerat när det är dags för högsäsong för värmeljus nästa gång.

Värmeljus i aluminiumkopp.

Värmeljus i aluminiumkopp.

Tänk efter före

Den här veckan sänder Sveriges Radio P1 en intressant och angelägen reportageserie om avfall. I inslaget Det växande sopberget framkommer att vi svenskar alstrar nästan ett halvt ton hushållsavfall per person och år. Lyssnaren får också veta att utvecklingen gått åt fel håll de senaste decennierna, att vi trots utbyggd källsortering slänger allt fler prylar, inte minst elektronik. Och vi slänger också mycket mat som är ätbar eller kastar den på ett sätt som omöjliggör återvinning. Ja, bara en fjärdedel av all mat som slängs tas omhand och återvinns enligt det andra reportaget i serien.

En viktig poäng i reportageseriens tidiga inslag är att vi först och främst måste se över vår konsumtion, alltså konsumera klokare så att en mindre mängd avfall uppstår. För hur väl utbyggd källsorteringen än är/blir så kommer jordens resurser inte att räcka till om vi inte börjar tänka efter före avfallet är ett faktum. Här utgör EU:s avfallstrappa en pedagogisk hjälp genom att ange stegvisa metoder för att behandla avfall. De fem stegen är:

Avfallstrappan
EU:s avfallstrappa. Illustrationen är hämtad från Roslagsvatten AB, www.roslagsvatten.se.

1. Förebyggande. Det bästa avfallet är det som aldrig uppstår. Därför ska både producenter och konsumenter tänka efter före och så minimera avfallsmängden. Som konsument kan man till exempel efterfråga och satsa på produkter som håller länge, som går att reparera eller som är bättre begagnade från början.

2. Återanvändning. En hel del av det som blir avfall skulle kunna återanvändas av någon annan. Skänk bort eller sälj det du själv inte behöver eller vill behålla. En annan variant är att återbruka produkten på ett nytt sätt.

3. Materialåtervinning. Genom återvinning hushållar vi med naturens resurser och spar energi i tillverkningsindustrin. Materialåtervinning är också viktigt eftersom farligt avfall då kan tas omhand på ett säkert sätt. Här kan varje konsument göra en insats genom att verkligen följa anvisningarna för källsortering i sin kommun.

4. Energiåtervinning. I det fall avfallet inte kan materialåtervinnas ska energin i produkten utvinnas genom förbränning.

5. Deponering. Slutförvaring av avfall som inte kan tas om hand på annat sätt. Hit vill man helst inte komma!

Slutligen ett par tips: Prova gärna Ekots quiz om #vårasopor. Eller gå in på Gästrike återvinnares gamla kampanjsajt Tänk före, som just handlar om hur vi kan minska på avfallet.

Gör det lätt att göra rätt istället

Producentansvar är ett av de styrmedel som används för att uppnå de svenska miljömålen. Med producentansvar menas att producenten eller importören är ansvarig för att samla in och ta hand om produkter efter konsumenternas slutanvändning. Detta ansvar ska motivera framtagandet av produkter som är resurssnåla, mindre miljöbelastande och enkla att återvinna. Idag är det åtta produktgrupper som omfattas av lagstiftningen om producentansvar: batterier, bilar, däck, elektriska och elektroniska produkter, förpackningar, returpapper, läkemedel och radioaktiva produkter och herrelösa strålkällor.

Dagligvaruförpackningar omfattas alltså av producentansvaret, och på mjölktetror och andra livsmedelsförpackningar framgår ofta hur de ska avfallssorteras. Det förefaller dock inte finnas någon lag om sorteringsanvisningar på förpackningar, vilket kan tyckas lite märkligt med tanke på det tvingande producentansvaret (Förpacknings- och tidningsinsamlingen rekommenderar i och för sig sorteringsmärkning av konsumentförpackningar). Det gör att sorteringsanvisningar i vissa fall saknas, och bidrar säkert också till att de ibland är svårtolkade eller inkonsekventa. Nedan följer ett bra exempel på det senare. Gör det lätt för konsumenten att göra rätt istället.

Inkonsekvent sorteringsanvisning

Svårtolkad sorteringsanvisning. Ska förpackningen sorteras i behållaren för komposterbart eller plast? Eller är det meningen att konsumenten ska förstå att emballaget är komposterbart och tråget av plast? Det känns lite krångligt att behöva ringa ICAs kundkontakt för att få veta vad som gäller.