Återvinningen ökar, plasten en utmaning

De svenska återvinningsmålen är 65 procent för pappersförpackningar, 30 procent för plastförpackningar, 70 procent för metallförpackningar, 70 procent för glasförpackningar och 75 procent för tidningar. Dessa mål nåddes redan 2015, men återvinningsgraden fortsätter att öka enligt färsk statistik från Förpacknings- och tidningsinsamlingen, FTI. Förra året återvanns hela 80,4 procent av pappersförpackningarna, 42,2 procent av plastförpackningarna, 77,5 procent av metallförpackningarna, 92,8 procent av glasförpackningarna och cirka 95 procent av tidningarna. På många sätt ett mycket glädjande resultat.

Från och med 2020 kommer dock återvinningsmålen att höjas till 85 procent för pappersförpackningar och metallförpackningar och 90 procent för glasförpackningar. Målet för återvinning av plast höjs till 50 procent. För att nå de nya 2020-målen måste genomsnittssvensken återvinna ytterligare minst två pappersförpackningar och två plastförpackningar i veckan samt en metallförpackning i månaden. Det borde medelsvensson klara.

En stor och viktig utmaning nu och framöver är att minska mängden plast som hamnar i naturen. Här bär hushållen ett stort ansvar att både minska konsumtionen och se till att de plastförpackningar som trots allt används går till återvinning när de tjänat ut. I återvinningsledet är dock plasten ett särskilt bekymmer. Materialet kräver avancerad teknik och eftersortering när polymerer ska skiljas ut från varandra. Därför har FTI nyligen publicerat riktlinjer för industrin att utforma plastförpackningar som är enklare att återvinna. Om alla drar sitt strå till plaststacken så kan vi få utvecklingen att gå i en mer hållbar riktning.

Trovärdigheten upp i rök

Under rubriken Här brinner plasten som du har sorterat rapporterar DN om ett misstänkt storfusk med plaståtervinning. Att plastförpackningar som svenskar ger till materialåtervinning istället eldas upp. År 2015 brändes så mycket som en femtedel av alla plastförpackningar som samlades in. Boven i dramat är företaget Swerec som lovat att 80 procent av plasten som samlas in ska gå till återvinning, men bara materialåtervinner 35 procent i praktiken. Resten matar lågor, bland annat i en cementfabrik på Gotland. Det är väl det som företaget åsyftar när det skriver om ”en ansvarsfull och miljövänlig hantering av källsorterat material” på sin hemsida.

Det DN grävt fram är en mardröm för alla som jobbar för att motivera andra att källsortera sitt avfall. Vet inte hur många gånger jag har försökt bemöta myten om att ”allt hamnar ju ändå på samma ställe till slut”. Tyvärr tvingas jag och många med mig nu konstatera att förpackningsinsamlingens trovärdighet just gått upp i rök. Ja, det kommer att ta lång tid att reparera det skadade förtroendet för systemet. Och medan ett profithungrigt och kortsiktigt tänkande företag gör klirr i kassan är miljö och människa de stora förlorarna.

Smoothie istället för slöseri

En övermogen banan. Några deciliter naturell eko-yoghurt och lite kvarg med kort datum. Ett par nävar blåbär och ett gäng myntablad ur frysen. En matsked vetekli och ett par teskedar chiafrön. Mixat till smoothie i kanna, serverad i glas. Förvarad till mellanmålsdags täckt av Bee’s Wrap. Så enkelt, aptitretande och nyttigt kan det vara att minska på både matsvinn och onödigt plastslöseri i hushållet.

Smoothie

Smoothie istället för slöseri.

 

Bioplast på frammarsch

Plast framställs vanligen av råolja, men kan också produceras med hjälp av råvaror som majs, socker och cellulosa. Sådan biobaserad plast är förnyelsebar och genererar mindre koldioxidutsläpp än den som har fossilt ursprung.

I reportaget Trä kan komma att ersätta plast uppmärksammar Vetenskapsradion de möjligheter som den svenska skogsindustrin har inom bioplast-området. Man kan nämligen tillverka polyeten – en vanlig plastsort – genom att bryta ned cellulosa till socker och jäsa sockret till etanol. Från etanolen går det sedan att få fram eten, som kan användas för att tillverka polyeten. Tekniken finns alltså egentligen på plats, men en storskalig utbyggnad hindras av att etanoltillverkning från cellulosa är ganska kostsam samtidigt som råolja är en relativt billig råvara. Forskarna hoppas dock kunna utveckla nya tillverkningsprocesser utifrån träråvaran och så få fram helt nya plastmaterial.

Hållbara handlingar tänker att det är en spännande utveckling på gång. I väntan på de nya tillverkningsmetoderna och materialen borde emellertid världens ledare bestämma sig för att olja är en ohållbar och orimligt billig råvara, som därför måste fasas ut genom hög beskattning eller tuffa miljöavgifter. Och vi konsumenter kan bidra till denna utveckling genom att förbruka mindre plast och välja förnyelsebara alternativ i den utsträckning det är möjligt.

 

Havets dolda smuts

I gårdagens Vetandets värld fick P1-lyssnaren ta del av ett intressant och nyanserat program på temat Mikroskräp – havets dolda smuts. Visste du till exempel att ett stort svenskt avloppsreningsverk släpper ut omkring 70 miljoner plastpartiklar varje timme!? Sådana siffror väcker en befogad oro och kanske kan bidra till ett förändrat konsumentbeteende. Men på samma gång ska det sägas att alla alternativ till plast inte heller är särskilt hållbara. Som alltid gäller det att inte kasta ut barnet med badvattnet, vilket programmet lyckades framhålla på ett utmärkt sätt.

Hållbara handlingar har skrivit mer om mikroskräp och plast här.

Gör det lätt att göra rätt istället

Producentansvar är ett av de styrmedel som används för att uppnå de svenska miljömålen. Med producentansvar menas att producenten eller importören är ansvarig för att samla in och ta hand om produkter efter konsumenternas slutanvändning. Detta ansvar ska motivera framtagandet av produkter som är resurssnåla, mindre miljöbelastande och enkla att återvinna. Idag är det åtta produktgrupper som omfattas av lagstiftningen om producentansvar: batterier, bilar, däck, elektriska och elektroniska produkter, förpackningar, returpapper, läkemedel och radioaktiva produkter och herrelösa strålkällor.

Dagligvaruförpackningar omfattas alltså av producentansvaret, och på mjölktetror och andra livsmedelsförpackningar framgår ofta hur de ska avfallssorteras. Det förefaller dock inte finnas någon lag om sorteringsanvisningar på förpackningar, vilket kan tyckas lite märkligt med tanke på det tvingande producentansvaret (Förpacknings- och tidningsinsamlingen rekommenderar i och för sig sorteringsmärkning av konsumentförpackningar). Det gör att sorteringsanvisningar i vissa fall saknas, och bidrar säkert också till att de ibland är svårtolkade eller inkonsekventa. Nedan följer ett bra exempel på det senare. Gör det lätt för konsumenten att göra rätt istället.

Inkonsekvent sorteringsanvisning

Svårtolkad sorteringsanvisning. Ska förpackningen sorteras i behållaren för komposterbart eller plast? Eller är det meningen att konsumenten ska förstå att emballaget är komposterbart och tråget av plast? Det känns lite krångligt att behöva ringa ICAs kundkontakt för att få veta vad som gäller.

 

 

 

Allt du (inte) vill veta om plast

Igår släppte Naturskyddsföreningen rapporten Allt du (inte) vill veta om plast. Rapporten förefaller både intressant och balanserad, fast jag kan inte leverera någon regelrätt recension då jag endast hunnit skumma den åtta sidor långa sammanfattningen.

Naturskyddsföreningen står knappast för plastkramande, men är samtidigt inte så kategorisk att den hävdar att all plast ska rensas bort utan urskiljning. Klokt eftersom plast är ett praktiskt och bra material i många sammanhang. Fast det beror givetvis på vilken plast det handlar om. Därför är det lätt att stödja Naturskyddsföreningens krav på tydligare innehållsförteckningar för plaster och förbud mot en rad farliga ämnen – bland annat ftalater och bisfenoler – eller misstänkt farliga ämnen i olika plaster.

Som i så många fall gäller det alltså att inte kasta ut barnet med badvattnet. För att ta ett exempel. Plast har revolutionerat livsmedelsförvaringen och radikalt förbättrat möjligheterna till en god livsmedelshygien. Sedan är det en annan sak att en del – eller många – av de plaster som kommit att användas för detta ändamål innehåller ämnen som visat sig mindre lämpliga. Fast den senare risken ska givetvis vägas mot den förra. Man kan ju faktiskt fara väldigt illa av undermålig livsmedelsförvaring också.

Det gäller alltså att hålla två tankar i huvudet samtidigt, förmå se plastens fördelar på samma gång som kraven på plasten måste höjas och vissa ämnen i plaster förbjudas. Här tänker jag även på den plastbantning som pågår i många hushåll. Det är alldeles utmärkt att sluta köpa eller fasa ut plaster som innehåller farliga ämnen. I vissa fall får jag dock intrycket att det är all plast som ska bekämpas. En sådan onyanserad hållning kan bland annat leda till ett onödigt resursslöseri, där plast som redan är producerad inte kommer till användning utifrån beslut som kanske grundar sig mer på ryktesspridning om risker och känslomässiga reaktioner än på saklig information. Men visst, i de fall man är osäker på om ett material är säkert att använda är försiktighetsprincipen att bra alternativ.

För den som är i färd med att köpa plast ger Naturskyddsföreningen följande vägledning: Leta efter nya produkter tillverkade inom EU, eftersom lagstiftningen inom unionen är strängare än på andra håll. Nya plastprodukter är också oftast bättre än äldre då lagstiftningen skärpts på senare år. Om du vill orientera sig bland plastprodukterna där hemma kan jag rekommendera Wikipedias artikel om plastklassningskoder eller en användbar guide över plastsymboler och återvinningsmärken.

 

 

 

Recension Bee’s Wrap

Bee's Wrap logga

Bee’s Wrap logga

För ett par månader sedan beställde jag Bee’s Wrap, ett vad det verkade smart och lite mer miljövänligt alternativ till plastfolie. Nu har jag hunnit använda produkten ett tag och tänkte berätta om den i ord och bild.

Bee's Wrap ark i olika storlekar

Bee’s Wrap-ark i olika storlekar

Bee’s Wrap finns i olika dimensioner och genom Bucks and Spurs köpte jag ett set med ett ark i varje storlek (S/M/L). Jag har för mig att de tre arken kostade 175 kr och idag tar butiken 190 kr för samma paket. Det är dyra grejer och en kostnad som kan vara svår att motivera i jämförelse med den betydligt billigare plastfolien. Här får en längre tids användning visa om en återanvändningsbar produkt ändå kan bli prisvärd i längden eller om det handlar om en kostnad som konsumenten får ta för att bidra till en mer hållbar utveckling.

Att ha olika storlekar på arken har visat sig väldigt bra. Det är ju en sak att täcka kortänden av en gurka och en annan sak att slå in ett halvt vitkålshuvud.

Inslagen gurka

Gurka inslagen i minsta Bee’s Wrap-arket

Delat vitkålshuvud

Delat vitkålshuvud före förvaring i Bee’s Wraps största ark

Det har även varit smidigt att täcka tallrikar och skålar med hjälp av arken. Jag har dock undvikit att använda produkten i direkt kontakt med mat som kan ge smak, som till exempel tsatsiki och starka ostar. Jag har också följt tillverkarens råd om att inte förvara rått kött i arken.

Hur är det då att få arken på plats? Och sitter de fast sedan? Här håller produkten vad tillverkaren lovar. Det är bara att slå in livsmedlet eller täcka en skål och sedan värma arken med händerna så att materialet får den form man önskar. Hittills har arken också stannat på plats och därtill återgått till ursprungsformen efter rengöring och torkning.

Täckt bunke

Bunke täckt med ett ark av Bee’s Wrap

Arken har varit väldigt lätta att rengöra och torka. Det har räckt att skölja av dem i kallt vatten eller diska dem varsamt med vanligt diskmedel och fingervarmt vatten. Sedan har arken fått torka i diskstället eller upphängda i en nypa intill. När arken inte använts har de förvarats torrt och mörkt i en låda, ovanpå förpackningen med plastfolie – som en påminnelse om att det finns ett mer hållbart alternativ till hands. Första gången jag skulle lägga undan arken var jag dock på väg att samla dem i en plastpåse. (O)vanans makt är stor!

Bee's Wrap på tork

Bee’s Wrap på tork

Enligt tillverkaren är Bee’s Wrap-arken miljövänliga, gjorda av ekologisk bomullsmuslin (en tunn bomullsväv), bivax, jojobaolja och kåda. Hur produktens miljöbelastning faktiskt ser ut kan jag inte avgöra i alla detaljer, men jag sätter ett litet frågetecken i kanten eftersom det rör sig om ett material av bomull. Att bomullen är ekologisk är givetvis ett stort plus (eftersom jordbrukskemikalier för gödning och insektsbekämpning inte används), men bomull är ändå en väldigt törstig gröda som kräver stora mängder vatten. Något jag inte heller kan bedöma är bivaxets och jojobaoljans påstådda antibakteriella egenskaper. Arken har hur som helst förefallit fräscha och hygieniska så här långt.

Bee’s Wrap finns bland annat att köpa genom Bucks and Spurs, Lapland Eco Store och VitaVera.