Charkprodukter, cancer, klimatet och könsstereotyper

Idag har Världshälsoorganisationen (WHO) presenterat en sammanställning om sambandet mellan konsumtionen av charkprodukter, rött kött och cancer, vilket bland annat DN rapporterar. Det är första gången organisationen klassar livsmedel som direkt cancerframkallande, och till denna kategori räknas nu processade charkuteriprodukter som korv, bacon, skinka och pastejer. Stort intag av rött kött från nöt, gris och lamm anses också kunna orsaka cancer, men här konstateras sambandet som lite mindre tydligt (”orsakar troligen cancer”).

WHO:s sammanställning är en nyhet i den meningen att sambandet mellan köttkonsumtion och cancer skrivs ut så explicit. Fast redan sedan tidigare är Livsmedelsverkets kostråd att vi ska begränsa konsumtionen av kött från nöt, gris och lamm till max 500 gram i veckan och att endast en liten del av dessa bör vara charkuteriprodukter. I sammanhanget ska också framhållas att det är väl känt att köttproduktion slukar betydligt större resurser än odling av vegetabilier och är mycket mer klimatbelastande.

Enligt matvaneundersökningen Riksmaten 2010-11 konsumerar 42 procent av svenska kvinnor och 72 procent av männen mer än 500 gram rött kött och charkuteriprodukter i veckan. En anpassning till kostrådens rekommendationer vore med andra ord en vinst för folkhälsan. Lägg därtill att en minskad köttkonsumtion skulle innebära betydande miljövinster. Ja, bara genom att följa kostråden kan inte minst svenska män göra en viktig insats för sin egen hälsa och mänsklighetens framtida livsbetingelser på planeten. Med sådana givna drivkrafter kan det låta som att saken snart borde vara biff, men med tanke på att köttkonsumtion ofta förknippas med manlighet är nog utmaningen inte alldeles enkel.

Eller så är den det egentligen. Kom igen nu grabbar och gubbar, och tjejer och tanter med för den delen. Ni behöver inte bli helvegetarianer, men minska köttkonsumtionen grejar ni. Ät kött, men gör det med måtta. Nöj er med en portion istället för två. Laga vegetariskt en eller ett par dagar i veckan. Öka andelen vegetabilier på tallriken vid varje måltid. Dryga ut köttfärsen med baljväxter eller rivna morötter går även det. Och kom ihåg att vegetabilier inte är något feminint (men inte heller något maskulint). Det är bara lite godare, hälsosammare och (klimat)smartare mat.

Konsumentmakten, en myt!?

På bloggen Trädgården jorden – det civiliserade Eden har Gunnar Rundgren precis publicerat ett läsvärt inlägg under rubriken ”Myten om konsumentmakten” (inlägget är också publicerat som en artikel i Camino Magasin #39). Eftersom Rundgren använder Blogger lyckas jag inte reblogga inlägget i WordPress, utan klipper in det nedan.

Jag är kanske inte lika pessimistisk till konsumentens möjligheter att utöva makt som Rundgren är, men i tidigare inlägg här på Hållbara handlingar har jag problematiserat begreppet konsumentmakt och rest frågan om konsumentens makt och/eller vanmakt. Vad anser du – är talet om konsumentmakt en myt?

Här följer Gunnar Rundgrens blogginlägg:

Myten om konsumentmakten

”I flera decennier har jordbruksministrar – från alla regeringar – förklarat att det är vi konsumenter som ska avgöra hur mycket ekologiskt jordbruk vi ska ha genom att köpa ekologisk mat och att svenskt jordbruk ska klara konkurrensen från importen genom att vi alla stödköper svenskt. Samtidigt förutsätts vi kontrollera vår egen hälsa och vikt genom att göra förnuftiga kostval. Resonemangen bygger på att det är konsumenten som styr matproduktionen.För tvåhundra år sedan skulle tanken att konsumenten styrde jordbruket uppfattas som surrealistisk. I stora drag utvecklades våra matvanor till att äta – och tycka om – det som gick bra att producera där vi bodde. Utan tvekan har konsumenterna större inflytande idag än för två hundra år sedan, men fortfarande är det förhållanden i produktionen som styr utbudet, och därigenom våra val. Vår föda idag utgörs nästan helt av växter och djur vilka domesticerades av våra förfäder för flera tusen år sedan. De valde ett hundratal arter av de miljoner som finns. Att vi äter lamm istället för antilop är inte för att vi tycker bättre om lamm, utan för att vi aldrig lyckades tämja antiloper.Att svenskar gillar salt mat har sitt ursprung i saltets stora roll som konserveringsmedel. På samma sätt påverkar teknik och ekonomi i jordbruk och livsmedelsindustrin vilka produkter som saluförs idag. Det som kan odlas och processas i stor skala, lönsamt och billigt är det som vi äter. Att vi äter tio gånger mer kyckling idag än för femtio år sedan beror på att kycklingproduktionen har industrialiserats och kycklingen på så sätt har blivit billig.

Ett fåtal stora livsmedelsföretag och affärskedjor har ett gemensamt intresse att styra över konsumtionen till industriellt bearbetade produkter i logistikoptimerade färgglada fyrkanter, istället för råvaror som vi lagar hemma. Produkterna är i stort variationer på majs, soja, vete, socker, mjölkpulver och palmolja, uphottade med färg, smak och konsistens på artificiell väg. Och om vi inte förstår vårt ”eget bästa” hjälper företagen gärna till med reklam för att få oss att välja rätt. Staten har också påverkat vår kost med jordbruks- och livsmedelssubventioner. Regler och kontroll av livsmedelshygien och miljö har också, trots i många fall goda intentioner, oftast gynnat den industriella produktionen.

Att konsumenterna styr är helt enkelt en myt. Självklart ska vi göra goda val; välja ekologiskt och gärna lokalt, dra ner på industriellt kött, läsk och färdigmat. Det gör en viss skillnad och det är vår moraliska skyldighet oavsett om det förändrar världen eller inte. Men vilken mat vi äter, hur våra djur sköts, hur landskapet ser ut och vilket jordbruk som ska bedrivas är stora och viktiga framtidsfrågor som förtjänar ett bättre öde än att i första hand styras av en illusorisk konsumentmakt.”

Svensken allt fetare

Enligt en prognos från Världshälsoorganisationen (WHO), som Sveriges Radio rapporterar om idag, riskerar nästan var fjärde svensk att lida av fetma år 2030. Vi står inför en tickande folkhälsobomb och det krävs krafttag för att komma åt problemet. Två relativt enkla sätt att vända utvecklingen är förbättrade kostvanor och mer av vardagsmotion. Här är Livsmedelsverkets nya och mer gröna kostråd en god hjälp på vägen. Den intresserade kan också stämma av sina kostvanor mot nämnda myndighets snabbtest Matvanekollen.

Det är dock viktigt att diskussionen om hur fetmaepidemin (om man nu ska använda det begreppet) kan hejdas inte leder till en ökad stigmatisering av överviktiga och feta personer. För precis som Mai-Lis Hellenius, professor vid Karolinska institutet, säger i radioreportaget så är övervikt och fetma kopplat till faktorer som rör klass och utbildning. Därför blir det fel och orättvist om man enbart pekar på individens ansvar i dylika frågor. Nej, analysen och insatserna måste både vara bredare och mer djuplodande än så. Och jag har sagt det förr och kommer att säga det igen: En utökad hem- och konsumentkunskapsundervisning i grundskolan (och varför inte även i gymnasieskolan) är en viktig bit när åtgärdspusslet ska läggas!

Vad folk(en) äter

I projektet och boken Hungry Planet: What The World Eats har Peter Menzel och Faith D’Aluisio fångat vad genomsnittliga hushåll i olika kulturer äter under en vecka. Bildserien är enkel och vacker samtidigt som innehållet är drabbande och tankeväckande. För nog visste jag att skillnaderna är väldigt stora mellan olika sammanhang under solen, men så här sida vid sida blir det tydligare än någonsin.