Gatusmart och kliMATklok odling

Det händer mycket spännande vad gäller hållbar urban matproduktion. Begreppet Urban Gardening, stadsnära odling, började höras i Sverige för ungefär tio år sedan och fenomenet växer så det knakar. Idag snackar vi inte bara kreativ balkongodling, vertikla odlingslösningar på små eller oväntade ytor, nyetablering av kolonilotter på ödetomter eller takterrasser som omvandlas till sköna och produktiva oaser. Nu börjar även mer storskaliga och innovativa entreprenöriella projekt mogna fram. Exempel på sådana gatusmarta och klimMATkloka odlingsinitiativ är Plantagons agritechture, Urban Oasis hydroponiska odlingar i Stockholm och Stadsjords pilotanläggning för akvaponik i Göteborg.

Plantagon World Food Building. Foto: Plantagon.

Plantagon har på kort tid skapat uppmärksamhet med flera offensiva initiativ för storskaliga urbana odlingar i Sverige. Med agritechture menas en kombination av agrikultur, innovativ teknologi och arkitektur. I februari blir 350 kvm garage under DN-skrapan på Kungsholmen i Stockholm ett växthus med vertikal grönsaksodling. Företaget har som mål att ha tio liknande anläggningar för härodling igång i Stockholmsområdet år 2020. Ett annat pilotprojekt är på gång att förverkligas i Linköping. Där ska företaget bygga 60 meter höga Plantagon World Food Building. Ett hus som kombinerar kontorsutrymmen med ett vertikalt växthus. Projektet har tilldelats det prestigefyllda priset The International Architecture Awards 2016.

Malarten Clarias är god, rik på omega 3 och växer fort. Just därför mycket lämpad för akvaponisk odling. Bild: Stadsjord.

Hydroponik är en yt- och resurseffektiv odling av växter i vatten utan jord, med näring tillgänglig direkt i vattnet. Växterna kräver visserligen ljus, men solljus kan ersättas med LED-lampor. Det möjliggör odling i andra miljöer än de konventionella. Foodtechföretaget Urban Oasis har just som idé att nyttja oanvända underjordiska utrymmen i större städer till växthus under marknivå. Ett pilotprojekt har redan inletts under ICA Kvantum i Liljeholmen, Stockholm, med mål att kunna sälja lokalt odlade grönskar året runt.

Akvaponik, en kombination av fisk- och grönsaksodling, är inte en utopi utan kan snart vara en högintressant pusselbit inom urban matproduktion. Här matchas konventionell akvakultur (odling av fisk, skaldjur eller alger i bassänger) med hydroponik i en symbiotisk miljö. Den avföring som ansamlas i vattnet vid traditionell akvakultur – och som till slut blir giftig för vattendjuren – leds till ett hydroponiskt system där den bryts ner av kvävefixerande bakterier och blir till näring för växterna. Det renade vattnet återförs sedan till fiskarna. I Slakthusområdet i Göteborg utvecklar Stadsjord en pilotanläggning för ändamålet. Fler är på gång i Lerum och i Hyllie i Malmö. Enligt Stadsjords beräkningar kan en akvaponisk anläggning på 50 kvm förse 100 personer med fisk och grönsaker. Dylika fisk- och grönsaksodlingar vore fullt möjliga att etablera i vanliga bostadshus. Med ett eventuellt statligt stöd från 2019 kan det bli verklighet förr än vi anar.

Det var tre konkreta exempel på den mer storskaliga urban matproduktion som är på gång. Ja, det verkar växa så att det knakar i branschen. En häftig och hoppingivande utveckling som det blir spännande att följa framöver. Och som nybliven pescetarian blir jag lite extra nyfiken på akvaponik. Kanske i en källare nära mig så småningom!?

Annons

Kött och mjölk klimatsmart!?

Välj naturbeteskött om du ska äta nötkött. Foto: Pixabay.

Har kött och mjölk gått och blivit klimatsmarta livsmedel!? Ja, i debattartikeln Bättre för klimatet med fler betande köttdjur i SvD menar Gunnar Rundgren (författare och bonde) och Ann-Helen Meyer von Bremen (journalist och författare) att nya rön visar att betesmark har betydligt större förmåga att binda kol än forskare tidigare trott. Något som vänder upp och ned på gängse uppfattningar om idisslares negativa klimatpåverkan. I vilken mån debattörerna är rätt ute vågar Hållbara handlingar inte ha någon bestämd uppfattning om, även om inspelet måste sägas vara minst sagt intressant. Däremot är det lätt att ställa sig bakom påståendet att naturbeteskött är ett bra val i det fall en ska äta animalier. Om betesdriften är klimatneutral eller till och med klimatpositiv må i dagsläget vara osagt, men den bidrar starkt till bevarande och utveckling av det svenska jordbrukslandskapet och gynnar biologisk mångfald.

REKO-ringar på vattnet

Lokalproducerad mat går starkt just nu. Många besöker och handlar i gårdsbutiker eller letar medvetet efter lokala och regionala producenters varor i livsmedelsbutiken. Ännu ett uttryck för denna starka trend är de REKO-ringar som börjat etableras runt om i Sverige på senare tid. Idag uppmärksammar Sveriges Radio fenomenet i reportaget Köper direkt av lantbrukarna – utan kontroller.

En REKO-ring är ett sätt att koppla ihop producenter och konsumenter av mat. En bärande tanke är att kapa bort mellanleden i livsmedelskedjan och skapa en direkt kontakt mellan bonde och konsument. Kontakten upprättas genom grupper – som kallas just REKO-ringar – i sociala medier. Konsumenten förbokar de varor hen vill ha och sedan möts säljare och kund på en i förväg uppgjord utlämningsplats, till exempel en parkeringsplats (i Uppsala är det IKEAs parkering som gäller). Betalningen sker i förväg eller i samband med upphämtningen. En av REKO-ringarnas styrkor är också att de samlar flera lokala livsmedelsproducenter, vilket är tilltalande för kunden som slipper besöka och handla från ett flertal gårdsbutiker. Allt (nåja) samlas i en grupp och levereras på en och samma utlämningsplats.

Konceptet med REKO-ringar kommer från Finland. Där startade rörelsen 2013 och idag finns 180 REKO-ringar med en kvarts miljon medlemmar i vårt östra grannland. I Sverige är antalet ringar (än så länge) lite mer blygsamt. Ett 40-tal svenska REKO-ringar finns med på sajten REKO-ringar i Sverige.

Hållbara handlingar tycker att utvecklingen är spännande men har inte gått med i någon ring (ännu). De flesta (eller kanske alla) ringar är Facebook-baserade och om en inte är med där försvåras kontakten mellan producent och konsument. Ett frågetecken kring REKO-ringarna gäller dock livsmedelshygienen. Att lokalproducerade livsmedel säljs direkt av bönderna på en parkeringsplats behöver inte innebära undermålig hygien, men verksamheten måste vara helt säker. Att tumma på hygienen är ingen framkomlig väg, hur närproducerad varan än är. Dålig livsmedelshygien innebär nämligen hälsorisker, sämre kvalitet och förkortad hållbarhet. Som konsument är det också viktigt att vara medveten om att resan till utlämningsplatsen kan vara problematisk ur klimatsynpunkt. En biltur till möbeljättens parkering i utkanten av stan för att köpa några lokalproducerade kycklingar är ingen miljöbravad. Lägg därtill att det inte alltid är självklart att lokalt eller regionalt producerade livsmedel innebär lägsta möjliga utsläpp av växthusgaser. Så fråga gärna ring-bönderna hur de arbetar med frågor som rör hygien och klimatpåverkan. Sådant måste de kunna svara tillfredsställande på för att REKO-ringen ska vara ett riktigt bra alternativ till livsmedelsbutiken.

Biffen 2016

2016 är och ska bli ett omställningens och handlingens år. Jag har redan berättat om mitt hushålls miljöambitioner vad gäller transporter. Utöver Bilen är Biffen, Bostaden, Börsen och Bloggen viktiga att beakta om man vill gå från misskötare till planetskötare. Min tanke var att skriva om målsättningarna för varje B redan i januari, men blogginläggen har tyvärr inte blivit så frekventa som planerat. Hög tid att säga något om Biffen – det vill säga maten – för år 2016.

Mat och hållbar utveckling hänger intimt samman. Av de växthusgaser som påverkar klimatet kommer 25-30 procent från produktionen av livsmedel. Lägg till detta frågor om biologiska mångfald, den svenska landsbygdens överlevnad, djurens välfärd och människors hälsa. Det finns med andra ord all anledning att se över och förändra hushållets mat- och måltidsbeteenden. Så här gör jag innevarande år:

• Äter mindre kött. Max 10 kg kött (fläsk, nöt, lamm, fågel och vilt) och 10 kg fisk och skaldjur. Denna kött- och fiskbudget följer jag upp i en särskild logg.
• Äter bättre kött. Jag prioriterar fågel och vilt med lägre klimatpåverkan, ekologiskt kött och naturbeteskött som innebär högre välfärd för djuren och positiva värden för landskap och biologisk mångfald. När jag äter fisk och skaldjur ska de vara hållbart fångade eller odlade, det vill säga MSC- eller ASC-märkta.
• Fortsätter att utmana mig själv att laga ny, spännande vegetarisk mat.
• Minskar matsvinnet genom planerade inköp, bättre livsmedelshygien och livsmedelsförvaring, genomgång av de livsmedel som redan finns i kyl, frys och skafferier samt tillagning av kreativa restmåltider och matlådor.

Mjölkkronan, mejerientreprenörer och konsumentmakten

Som konsument är det aningen svårt att orientera sig i mjölkkrisens Sverige. Att handla mejeriprodukter gjorda på svensk råvara kan tyckas vara en god utgångspunkt. Men ersättningen till den mjölkproducerande bonden hänger på mejeriföretaget. Om/när man handlar svenska produkter från mejerijätten Arla är det tyvärr inte givet att svenska bönder tjänar särskilt mycket på det. Jenny Jewert, miljö- och vetenskapsjournalist och fristående kolumnist på DN, skrev en intressant artikel på temat – Spelet om mjölken – förra veckan.

Arla kontrollerar ungefär 70 procent av svensk mjölkråvara samtidigt som man har ett gemensamt avräkningspris (det pris bonden får för mjölken) som baseras på världsmarknadspriset för drygt 13 000 Arlabönder runt om i världen. Detta marknadspris sätts på en lägstanivå utifrån – med svenska mått mätt – låga krav på hur djur och natur tas omhand. Arlas kooperativa konstruktion innebär dessutom att en eventuell höjning av priset på företagets mejeriprodukter gjorda på svensk råvara inte kommer svenska bönder till del i någon större utsträckning. Ur det perspektivet verkar det bättre att gynna andra mejeriföretag och därmed de svenska bönder som levererar mjölkråvara till dem. Fast det blir ju inte Arlas svenska bönder lyckligare av.

I ett försök att möta krisen och ”runda” Arla har ICA och LRF tagit initiativ till Mjölkkronan. Under perioden 21/9 2015 till 27/3 2016 ger ICA Sveriges mjölkföretagare en direktersättning på en krona per såld enlitersförpackning, som fördelas utifrån respektive företags leveransvolym. Eftersom svenska bönder bara utgör en liten minoritet bland det kooperativa Arlas medlemmar, sker fördelningen till dessa 3100 mjölkbönder med hjälp av LRF Konsult. Övriga mejerier fördelar mjölkronan direkt till sina mjölkråvaruleverantörer. Ett utmärkt men tidsbegränsat initiativ av ICA och LRF, och en välförtjänt känga till Arla som inte förmår att ta hand om sina egna medlemmar.

Mjölkkrisen måste dock mötas även med andra medel. Det behövs inte minst aktörer som kan utmana Arlas dominerande ställning på den svenska marknaden. Och här verkar det hända saker runt om i landet, i alla fall om man får tro Sveriges Radios rapportering om att Allt fler små mejerier startas. Det är roligt och angeläget att småskaliga mejerientreprenörer tar chansen när den stora aktören på marknaden sviker. Jag tänker att det sannolikt är satsningar som kommer att bära sig, för det råder knappast någon brist på konsumenter som är villiga att betala lite extra för viktiga värden som bevarande och utveckling av svensk mjölkproduktion, höga krav i djurhållningen, vård av kulturlandskapet och gynnande av den biologiska mångfalden.

Som Uppsalabo försöker jag bidra till de uppländska böndernas överlevnad genom att köpa ekologiska mjölkprodukter från Sju Gårdar. Och att det är fler som tänker och gör så vittnar tomma eller nästan tomma vagnar och hyllor med Sju Gårdars produkter om. Det och en växande skara nya mejeriföretagare är hoppfulla tecken i mjölkkrisens Sverige.

Mjölk från uppländska Sju Gårdar säljer bra i Uppsala.

Ekoökning och brist på ekoråvaror

Förra veckan släppte Ekoweb en halvårsrapport över försäljningen av ekologiska produkter i Sverige. Under de sex första månaderna 2015 ökade den totala försäljningen av ekomat med ungefär 50 procent i den svenska detaljhandeln. Det är en unik försäljningsökning, till och med en acceleration av försäljningen jämfört med rekordåret 2014 (då försäljningsökningen var + 38 procent).

Sett till de enskilda livsmedelsjättarna på den svenska marknaden är det också idel plussiffror. ICA: + 58 procent, Coop: + 18 procent, Axfood: + 48 procent, Bergendahls (till exempel Citygross): + 60 procent och Systembolaget: + 68 procent. Högst ekologisk andel av den totala livsmedelsförsäljningen har Coop, med 8,9 procent.

Vid en internationell jämförelse kan man konstatera att Sverige nu är på god väg att komma ikapp Danmark som världsledande på området. Förra året utgjorde ekologiska livsmedel ungefär 8 procent av den danska försäljningen, medan den svenska andelen låg på strax över 5 procent. Första halvåret hade den svenska försäljningen ökat till ungefär 7,5 procent. På det globala planet ser det ut som att världsmarknaden för ekologiska livsmedel kommer att öka med cirka 10 procent under 2015.

Det är också intressant att konstatera att försäljningsökningen av ekologiska livsmedel förefaller vara konsumentdriven. Ett ökat intresse för ekologisk mat samvarierar här med en allmän hälsotrend, ett fördjupat intresse för matens ursprung och en önskan att undvika produktion där kemiska bekämpningsmedel förekommer. En vilja till solidaritet med de ekologiska bönderna och deras arbetsmiljö finns även med bland motiven. Ekowebs slutsats om en konsumentdriven utveckling stämmer här väl med mina egna och många andras kunderfarenheter. Handlarnas lyhördhet för kundernas ekoönskemål har ökat påtagligt de senaste åren, ja kanske skulle man kunna uttrycka det som att dagligvaruhandeln har utvecklat en allt större receptivitet för ekokunderna och deras konsumtionsmönster. Enligt Livsmedelsföretagen (bransch- och arbetsgivarorganisation för livsmedelsföretagen i Sverige) har ekologiskt också blivit ett allt viktigare nischsegment för den svenska livsmedelsindustrin, och åtta av tio företag jobbar aktivt för att bredda sitt ekologiska sortiment. Var tionde företag som i dag producerar ekologiska livsmedel siktar därtill på att övergå helt till eko.

I Ekowebs halvårsrapport kan man dessutom läsa att tillgången på ekologiska råvaror har ökat på flera områden, däribland sallad, bananer och ägg. Det innebär att marknadens efterfrågan kan tillgodoses på ett bättre sätt, vilket säkert bidragit till försäljningsökningen. Denna positiva bild delas dock inte helt av Livsmedelsföretagen. Enligt en enkät som branschorganisationen har låtit gör anser 75 procent av företagen med produktion av ekologiska livsmedel att det råder säsongsvis eller permanent brist på ekologiska råvaror. Med tanke på att omställningen från konventionellt jordbruk till ekoproduktion tar tid kommer det alltså sannolikt att fortsätta att uppstå vissa flaskhalsar så länge som efterfrågan ökar och produktionen inte hinner ikapp. För egen del kan jag dock tänka mig att tidvis leva med vissa tomma ekohyllor i livsmedelsbutiken och på Systembolaget. De vittnar ju faktiskt om en fantastiskt glädjande ekoutveckling och att konsumenters efterfrågan kan vara med och driva livsmedelshandeln och därmed livsmedelsproduktionen i en mer hållbar riktning!

I vårt hushåll äter vi i princip bara ekologiska och Fairtrade-märkta bananer sedan många år tillbaka.

Mjölkprodukter var också tidiga ekoprodukter i vårt hem. Det började med mjölk, fil och yoghurt, och sedan har vi gått över till ekologiskt produkt för produkt. Idag utgör konventionellt producerade mjölkprodukter undantagen i kylskåpet.

 

Goda nyheter

Det är vanligtvis ganska nedslående att ta del av morgonens nyhetsflöde. Trots ett flertal nyhetsredaktioners satsning på det som brukar kallas för goda nyheter – nyheter som förmedlar hopp och glädje – är det allt som oftast allvarliga kriser, våld, förtryck och katastrofer som dominerar. I morse gladdes jag dock åt två riktigt positiva gröna inslag i Morgonekot och Vetenskapsradions nyheter.

Morgonekot startade sin sändning med att berätta att EU nu skärper reglerna för en miljöskadlig kemikalie som används i tillverkning av kläder och andra textilier. Det handlar om nonylfenoletoxilat, som ska vara borta även i till EU importerade textilier inom fem år. Ett viktigt beslut eftersom utsläppen av kemikalien är hormonstörande, vilket inte minst drabbar fiskar och andra vattendjur. I dagsläget ser man inga risker för människor, men det råder stor osäkerhet kring dylika kemikaliers hälsopåverkan och därför är det enda rimliga att följa försiktighetsprincipen. Bra jobbat av svenska Kemikalieinspektionen, som tog initiativ till förbudet från början.

Vetenskapsradion rapporterade sedan om en ny tålig gröda som snart kan förädlas till matolja. Fältkrassing, även kallad kung Salomos ljusstake, växer vilt i Sverige och har fröer som man kan utvinna olja ur. Denna växt är mer köldtålig än raps och eftersom den är tvåårig kan den sås med en annan gröda, vilket sparar resurser och minskar näringsläckaget från jorden (då fältkrassingen täcker marken under vintern). Det återstår dock viss förädling, bland annat höjning av oljehalten, innan grödan är redo för kommersiell odling. Intressant och viktigt med nya och förädlade grödor, som kan minska jordbrukets klimatpåverkan och klara av ändrade väderförhållanden i framtiden.

 

Rektún mat gör dito radio

Lyssnar ikapp det sommarprogram med Magnus Nilsson, kock och sommelier som driver den omtalade restaurangen Fäviken Magasinet i Järpen (i närheten av Åre), som sändes i P1 för några dagar sedan. Ett lågmält men hela tiden engagerande sommarprat om matkultur och livsmedelsproduktion förr, nu och för framtiden. Och bra musik serverar han också, bland annat delikata låtar med Säkert! och Jens Lekman. ”Rektún radio”, för att göra ett kreativt lån av det jämtländska uttryck för riktig mat – ”rektún mat” – som Nilsson själv använder sig av i programmet.

Konsumentmakten, en myt!?

På bloggen Trädgården jorden – det civiliserade Eden har Gunnar Rundgren precis publicerat ett läsvärt inlägg under rubriken ”Myten om konsumentmakten” (inlägget är också publicerat som en artikel i Camino Magasin #39). Eftersom Rundgren använder Blogger lyckas jag inte reblogga inlägget i WordPress, utan klipper in det nedan.

Jag är kanske inte lika pessimistisk till konsumentens möjligheter att utöva makt som Rundgren är, men i tidigare inlägg här på Hållbara handlingar har jag problematiserat begreppet konsumentmakt och rest frågan om konsumentens makt och/eller vanmakt. Vad anser du – är talet om konsumentmakt en myt?

Här följer Gunnar Rundgrens blogginlägg:

Myten om konsumentmakten

”I flera decennier har jordbruksministrar – från alla regeringar – förklarat att det är vi konsumenter som ska avgöra hur mycket ekologiskt jordbruk vi ska ha genom att köpa ekologisk mat och att svenskt jordbruk ska klara konkurrensen från importen genom att vi alla stödköper svenskt. Samtidigt förutsätts vi kontrollera vår egen hälsa och vikt genom att göra förnuftiga kostval. Resonemangen bygger på att det är konsumenten som styr matproduktionen.För tvåhundra år sedan skulle tanken att konsumenten styrde jordbruket uppfattas som surrealistisk. I stora drag utvecklades våra matvanor till att äta – och tycka om – det som gick bra att producera där vi bodde. Utan tvekan har konsumenterna större inflytande idag än för två hundra år sedan, men fortfarande är det förhållanden i produktionen som styr utbudet, och därigenom våra val. Vår föda idag utgörs nästan helt av växter och djur vilka domesticerades av våra förfäder för flera tusen år sedan. De valde ett hundratal arter av de miljoner som finns. Att vi äter lamm istället för antilop är inte för att vi tycker bättre om lamm, utan för att vi aldrig lyckades tämja antiloper.Att svenskar gillar salt mat har sitt ursprung i saltets stora roll som konserveringsmedel. På samma sätt påverkar teknik och ekonomi i jordbruk och livsmedelsindustrin vilka produkter som saluförs idag. Det som kan odlas och processas i stor skala, lönsamt och billigt är det som vi äter. Att vi äter tio gånger mer kyckling idag än för femtio år sedan beror på att kycklingproduktionen har industrialiserats och kycklingen på så sätt har blivit billig.

Ett fåtal stora livsmedelsföretag och affärskedjor har ett gemensamt intresse att styra över konsumtionen till industriellt bearbetade produkter i logistikoptimerade färgglada fyrkanter, istället för råvaror som vi lagar hemma. Produkterna är i stort variationer på majs, soja, vete, socker, mjölkpulver och palmolja, uphottade med färg, smak och konsistens på artificiell väg. Och om vi inte förstår vårt ”eget bästa” hjälper företagen gärna till med reklam för att få oss att välja rätt. Staten har också påverkat vår kost med jordbruks- och livsmedelssubventioner. Regler och kontroll av livsmedelshygien och miljö har också, trots i många fall goda intentioner, oftast gynnat den industriella produktionen.

Att konsumenterna styr är helt enkelt en myt. Självklart ska vi göra goda val; välja ekologiskt och gärna lokalt, dra ner på industriellt kött, läsk och färdigmat. Det gör en viss skillnad och det är vår moraliska skyldighet oavsett om det förändrar världen eller inte. Men vilken mat vi äter, hur våra djur sköts, hur landskapet ser ut och vilket jordbruk som ska bedrivas är stora och viktiga framtidsfrågor som förtjänar ett bättre öde än att i första hand styras av en illusorisk konsumentmakt.”

Sensationella ekosiffror

År 2014 blev ett rekordår vad gäller försäljningen av ekologiska livsmedel. Enligt den oberoende nätsajten och marknadsbevakaren Ekoweb var ökningen hela 38 procent, en sensationellt hög siffra. Den ekologiska matens marknadsandel är nu 5,6 procent, vilket är högt vid en internationell jämförelse. Sverige har dock en bit kvar till Danmark, där ekologiska livsmedel står för ungefär 8,5 procent av marknaden.

Enligt Ekowebs rapport är det konsumenternas efterfrågan som drivit fram denna positiva utveckling. Svenska konsumenter vill uppenbarligen ha eko och svenskt, ju mer närodlat och lokalproducerat desto bättre tycks vi resonera. Samtidigt noteras det i rapporten att handelns intresse för frågan ökat rejält, bland annat genom bättre exponering och marknadsföring av ekologiska produkter. Som konsument har jag noterat det senare i många sammanhang. För några år sedan upplevde jag att Coop var i en klass för sig på området, men idag är till och med min lokala lilla ICA-butik på tå för att möta kundernas ekoefterfrågan. Men det är inte bara vi konsumenter som driver på utvecklingen. Ekowebs rapport berättar även om att det politiska målet om en andel på 25 procent ekologiska livsmedel inom offentlig sektor nåddes och passerades förra året. I Uppsala kommun är målet att 100 procent av kommunens livsmedelsinköp ska vara ekologiska år 2023.

Om det finns någon baksida av försäljningsökningen så är det att vissa varor tenderar att ta slut i butikerna. Mer än en gång har jag fascinerats av tomt gapande ekohål i ägghyllan på ICA eller glatts åt att ekovinerna verkar väldigt åtråvärda på Systembolaget. Men alla konsumenter tar nog inte glappet mellan tillgång och efterfrågan med samma jämnmod. Det gäller att kunna leverera, att smida medan ekojärnet är varmt. Därför behöver svenska lantbrukare ges tillräckligt goda förutsättningar för att våga satsa på utvecklingen av ekologisk livsmedelsproduktion nu och framöver. Under 2015 förväntas försäljningen av ekologiska livsmedel öka med ytterligare 20 procent. Frågan är om produktionen lyckas växa i samma omfattning eller om klyftan mellan tillgång och efterfrågan kommer att vidgas ytterligare i framtiden!?