Konsumentmakten, en myt!?

På bloggen Trädgården jorden – det civiliserade Eden har Gunnar Rundgren precis publicerat ett läsvärt inlägg under rubriken ”Myten om konsumentmakten” (inlägget är också publicerat som en artikel i Camino Magasin #39). Eftersom Rundgren använder Blogger lyckas jag inte reblogga inlägget i WordPress, utan klipper in det nedan.

Jag är kanske inte lika pessimistisk till konsumentens möjligheter att utöva makt som Rundgren är, men i tidigare inlägg här på Hållbara handlingar har jag problematiserat begreppet konsumentmakt och rest frågan om konsumentens makt och/eller vanmakt. Vad anser du – är talet om konsumentmakt en myt?

Här följer Gunnar Rundgrens blogginlägg:

Myten om konsumentmakten

”I flera decennier har jordbruksministrar – från alla regeringar – förklarat att det är vi konsumenter som ska avgöra hur mycket ekologiskt jordbruk vi ska ha genom att köpa ekologisk mat och att svenskt jordbruk ska klara konkurrensen från importen genom att vi alla stödköper svenskt. Samtidigt förutsätts vi kontrollera vår egen hälsa och vikt genom att göra förnuftiga kostval. Resonemangen bygger på att det är konsumenten som styr matproduktionen.För tvåhundra år sedan skulle tanken att konsumenten styrde jordbruket uppfattas som surrealistisk. I stora drag utvecklades våra matvanor till att äta – och tycka om – det som gick bra att producera där vi bodde. Utan tvekan har konsumenterna större inflytande idag än för två hundra år sedan, men fortfarande är det förhållanden i produktionen som styr utbudet, och därigenom våra val. Vår föda idag utgörs nästan helt av växter och djur vilka domesticerades av våra förfäder för flera tusen år sedan. De valde ett hundratal arter av de miljoner som finns. Att vi äter lamm istället för antilop är inte för att vi tycker bättre om lamm, utan för att vi aldrig lyckades tämja antiloper.Att svenskar gillar salt mat har sitt ursprung i saltets stora roll som konserveringsmedel. På samma sätt påverkar teknik och ekonomi i jordbruk och livsmedelsindustrin vilka produkter som saluförs idag. Det som kan odlas och processas i stor skala, lönsamt och billigt är det som vi äter. Att vi äter tio gånger mer kyckling idag än för femtio år sedan beror på att kycklingproduktionen har industrialiserats och kycklingen på så sätt har blivit billig.

Ett fåtal stora livsmedelsföretag och affärskedjor har ett gemensamt intresse att styra över konsumtionen till industriellt bearbetade produkter i logistikoptimerade färgglada fyrkanter, istället för råvaror som vi lagar hemma. Produkterna är i stort variationer på majs, soja, vete, socker, mjölkpulver och palmolja, uphottade med färg, smak och konsistens på artificiell väg. Och om vi inte förstår vårt ”eget bästa” hjälper företagen gärna till med reklam för att få oss att välja rätt. Staten har också påverkat vår kost med jordbruks- och livsmedelssubventioner. Regler och kontroll av livsmedelshygien och miljö har också, trots i många fall goda intentioner, oftast gynnat den industriella produktionen.

Att konsumenterna styr är helt enkelt en myt. Självklart ska vi göra goda val; välja ekologiskt och gärna lokalt, dra ner på industriellt kött, läsk och färdigmat. Det gör en viss skillnad och det är vår moraliska skyldighet oavsett om det förändrar världen eller inte. Men vilken mat vi äter, hur våra djur sköts, hur landskapet ser ut och vilket jordbruk som ska bedrivas är stora och viktiga framtidsfrågor som förtjänar ett bättre öde än att i första hand styras av en illusorisk konsumentmakt.”

Hälften vore nog

Salt har varit livsmedlet på mångas (allas!?) läppar under dagen. Det började med en debattartikel i SvD, Minska salthalten i alla livsmedel, författad av Stig Orustfjord, Louise Ungerth och Jan Bertoft, och frågan har sedan uppmärksammats stort i flera medier. I DN kan man till exempel läsa om de färdigrätter som innehåller mest salt, en artikel som hämtar fakta från en granskning av olika livsmedels salthalt gjord av Konsumentföreningen Stockholm.
Flingsalt i skål

Flingsalt i skål och oskärpa. Salt har varit på mångas läppar under dagen.

Bakgrunden till det uppmärksammade saltet är denna. Vi svenskar stoppar i oss mycket mer salt än vi behöver. En vuxen svensk äter i genomsnitt 10-12 gram salt (NaCl) om dagen. Det är dubbelt så mycket som Livsmedelsverkets rekommendation om 5-6 gram salt per person och dag. Och kroppen behöver egentligen bara ungefär 1,5 gram/dag.

Ett högt intag av salt kan få stora konsekvenser för hälsan. Det är vetenskapligt bevisat att för mycket salt kan orsaka högt blodtryck och skada njurarna, och högt blodtryck är i sin tur en av de ledande riskfaktorerna för hjärt- och kärlsjukdom (den utan jämförelse vanligaste dödsorsaken i Sverige). Enligt Livsmedelsverket dör betydligt fler personer (1700) av högt saltintag än i trafikolyckor (knappt 300) varje år.

Det är dock inte saltandet i hemmet, vid spisen och matbordet, som är det största problemet. Nej, enligt författarna av debattartikeln i SvD kommer ungefär 75 procent av det salt vi får i oss från köpt mat – restaurangmat och olika hel- och halvfabrikat från livsmedelsindustrin. Som enskild konsument kan det alltså vara svårt att radikalt minska saltintaget. Därför uppmanas nu livsmedelsindustrin och restaurangbranschen att ta sitt ansvar genom att samordnat och successivt sänka salthalten i alla livsmedel.

Livsmedelsverket drar samtidigt igång kampanjen Syna Saltet, där myndigheten vill förmå oss konsumenter att minska vårt saltintag samtidigt som vi sänder en tydlig signal till livsmedelsindustrin om vilka produkter vi vill se framöver. Genom att läsa och jämföra olika produkters näringsdeklarationer är det relativt enkelt att välja det minst salta alternativet. Ännu enklare blir det om man tar för vana att leta efter Nyckelhålsmärkta produkter. För väljer man Nyckelhålet får man i sig mindre socker och salt, mer fullkorn och fibrer och nyttigare eller mindre fett. Det ska också framhållas att saltsmaken är en vanesak. Ja, det tar faktiskt bara någon månad att vänja sig vid en lägre salthalt i maten.

Efter ett inlägg pepprat med negativa ord om salt vill jag avsluta med att understryka betydelsen av vilket salt man använder hemma. Välj ett salt med jod, det är nämligen en av få källor till jod i vår kost.