Den som är väldigt stark är inte alltid väldigt snäll

4 av 10 väljer ekologisk mat enligt en färsk undersökning gjord på uppdrag av Livmedelsföretagen. I studien konstateras – inte helt oväntat – att det är kvinnor och personer yngre än 40 år som driver konsumtionsutvecklingen i ekoriktning. Däremot är det lite mer förvånande att ungefär lika många låginkomsttagare som höginkomsttagare handlar ekologiska livsmedel.

Ökade kostnader anges ofta som en anledning till att inte kunna prioritera ekoprodukter. Ett påstående som denna studie alltså problematiserar på ett intressant sätt. Bland höginkomsttagare är det därtill 12 procent som säger att de aldrig köper ekologiskt, medan siffrorna för låg- och medelinkomsttagare är 9 respektive 3 procent. Trots stora resurser tycks alltså välbärgade hushåll vara mindre benägna att konsumera gröna livsmedel. Något som rimmar illa med devisen om att ”den som är väldigt stark också måste vara väldigt snäll” (ord som har tillskrivits både Pippi och Bamse). Heder åt alla de hushåll med knappa resurser som trots allt stöttar en hållbar livsmedelsproduktion!

Undersökningen visar också att två av tre svenskar väljer ett svenskt konventionellt odlat alternativ före importerade ekologiska livsmedel. Här framstår de som bor på landsbygden som mest benägna att välja svenska konventionella produkter framför importerade ekovaror.

Det senare resultatet kan ju låta som ett uttryck för aktiva och kloka konsumentval i en komplex värld. Att välja (mer eller mindre) närproducerade konventionella produkter framför importerade ekologiska är dock inte så välgrundat som många tycks tro. Så här skriver Naturskyddsföreningen om just denna fråga på sin hemsida: ”Svenskt är bra, men det är viktigare att välja mycket eko och mycket vego om du vill göra en insats för miljön. Matens transport till butikerna är inte det som påverkar miljön mest. Kemiska bekämpningsmedel, konstgödsel och enorma odlingar där bara en enda gröda frodas belastar miljön mycket mer. Det slipper du bidra till när du köper ekologiskt. Du visar också att det finns en efterfrågan på ekologiskt, vilket kommer att leda till fler svenska ekojordbruk. För en bonde är det oftast mer lönsamt att satsa på ekologiskt, vilket kan rädda många svenska jordbruk som hotas av nedläggning.”

Så välj generellt ekologiskt och vegetariskt framför konventionellt närproducerat. Och tänk gärna på livsmedlets väg till butiken, men kom också ihåg att transporten från butiken till hushållet kan vara väl så miljöbelastande!

 

 

 

En hållbar vindvestering

Företaget O2 producerar förnybar energi genom vindkraft. Bland kunderna finns både företag och privatpersoner. Som konsument kan man köpa miljömärkt vindkraftsel på elmarknaden. Men det är också möjligt att gå med i O2 El Ekonomisk Förening, Sveriges största vindkraftskooperativ med ca 4000 medlemmar. Medlem blir man genom att köpa en eller flera så kallade vindandelar. Varje vindandel kostar 6 700 kr i engångsinsats och berättigar till 1 000 kWh per år till ett lågt och stabilt elpris. En vindvestering som är hållbar ur miljösynpunkt, men som också kan visa sig ekonomiskt fördelaktig på lite sikt. Och skulle man vilja göra sig av med sina andelar går det att ordna på ett andelstorg.

O2 stöder Naturskyddsföreningen och just nu finns ett fint kampanjerbjudande för den som vill göra en vindvestering för framtiden. För varje ny eller befintlig andelsägare som investerar i vindandelar ger företaget 300 kronor till Naturskyddsföreningens utbildningsprojekt Energifallet. Och investeringen ger dessutom ett års medlemskap i Naturskyddsföreningen.

Men – och detta är ett viktigt men – för vilka konsumenter är det möjligt att vindvestera? Visst låter det attraktivt med låga och stabila elkostnader, fast hur många hushåll har råd att avvara 6 700 kronor per vindandel för att få tillgång till det fördelaktiga priset? Jag reser inte frågetecknen för att kritisera O2 utan för att visa på ett tydligt exempel där hushåll med knappa resurser inte har möjlighet att göra den investering som både miljön och de själva skulle kunna dra nytta av. Det är dyrt att vara fattig och det är svårt att göra hållbara investeringar utan sparkapital eller goda förutsättningar till krediter.

Mot bakgrund av det jag tidigare skrivit om konsumtionens villkor infinner sig följande frågor: Är hushåll som lever under knappa förhållande till viss del utestängda från möjligheten att bidra till en hållbar utveckling? Hur hållbart är det för dessa hushåll, för samhället och för planetens överlevnad? Och vilket ansvar faller på dem som faktiskt har ekonomiska möjligheter att investera för en hållbar utveckling!?

Det är dyrt att vara fattig

För några veckor sedan läste vi sociologen Torbjörn Hjorts avhandling Nödvändighetens pris (Lund 2004) på B-kursen i hem- och konsumentkunskap vid Uppsala universitet. En tankeväckande bok som inspirerat till detta tredje inlägg om konsumtion, närmare bestämt om konsumtionens villkor i vårt samhälle.

I Sverige är vi (förhoppningsvis) någorlunda lika inför lagen. Men som konsumenter har vi olika förutsättningar. Resurser som pengar, kunskaper, kontakter/nätverk, tid, hälsa et cetera är varken jämnt eller rättvist fördelade över befolkningen. Det finns givetvis många undantag, fast generellt sett är det nog så att de konsumenter som har ekonomiska resurser också har större tillgång till kunskaper och kontakter. Följande ord ur Matteusevangeliet 13:12 känns ibland nästan brutalt giltiga: ”Ty den som har, han ska få, och det i överflöd, men den som inte har, från honom skall tas också det han har.”

Det är dyrt att vara fattig. Redan i The poor pay more (New York 1963) konstaterade den amerikanske sociologen David Caplowitz att hushåll som bor i fattiga områden ställs inför en rad problematiska konsumtionsvillkor. Kontentan är att fattiga förefaller att betala mer än rika för likvärdiga varor och tjänster. Konsumtionens spelregler är sådana att man ofta behöver vissa inkomster eller besparingar för att kunna konsumera framgångsrikt, det vill säga ekonomiskt fördelaktigt. Bankernas påtagliga segmentering av olika kunder är ett av många exempel på detta i vår egen tid och vårt eget land. Hushåll med dålig ekonomi får betala mer för enklare banktjänster medan grupper med högre inkomster och större besparingar erbjuds rabatter och får bättre service. Nätbanken Avanzas nyligen uppmärksammade bolån till private banking–kunder är ett utstuderat exempel på fenomenet.

I Nödvändighetens pris lyfter Hjort bland annat fram olika mekanismer som tenderar att försvåra konsumtionen för hushåll som lever under ekonomiskt knappa omständigheter. Hjort använder begreppen utestängning, barriärer och fördyring för att ringa in dessa exkluderande mekanismer. Med utestängning (nekat tillträde) avses om hushållet över huvud taget har access till en viss typ av konsumtion eller finansiering av konsumtion eller inte. Ett exempel är att arbetslöshet eller betalningsanmärkningar omöjliggör tecknandet av ett hyreskontrakt eller att få låna pengar på banken. Här handlar det alltså om regler som explicit diskvalificerar och sorterar olika hushåll som behöriga respektive obehöriga i relation till en viss konsumtion. Barriärer (begränsad tillgång) rör istället hur lätt eller svårt det är att få ta del av viss konsumtion. Hjort ringar in fyra olika barriärer som gör förmånlig konsumtion svårtillgänglig för hushåll med knappa förutsättningar: transport, information, avreglering och finansiella tjänster. Ett par konkreta exempel är att den som inte har tillgång till bil får det svårare att handla på lågprisvaruhus i stadens utkanter eller att den som inte har råd att ha en internetuppkopplad dator eller mobiltelefon får svårare att göra prisjämförelser. Fördyring (högre pris) innebär i sin tur att konsumtion blir relativt sett dyrare för hushåll med knapp ekonomi. Hushåll utan kontantmarginal kan inte utnyttja olika typer av erbjudanden som till exempel storpack, realisationer, mängderbjudanden, lojalitetspremier et cetera. Fördyring kan även innebära att konsumera billigt men av dålig kvalitet, vilket är dyrt i längden.

Talet om exkluderande mekanismer är ett sätt ett försöka ringa in de skilda villkor olika hushåll konsumerar under. Men på samma gång som villkoren är väldigt olika råder det förhärskande normer om hur en upplyst och rationell konsument ska agera i ett konsumtionssamhälle. Normer som utgår ifrån en välmående medelklass socioekonomiska förutsättningar och värderingar. Hjort: ”Enligt ett etablerat synsätt agerar vissa rationellt och andra irrationellt. Inte sällan är det hushåll i de resurssvaga grupperna som bedöms som irrationella konsumenter. Denna föreställning utmanas emellertid av tolkningar som går ut på att förutsättningarna måste beaktas innan graden av rationalitet kan bedömas.”

Tänkvärt för en blivande hem- och konsumentkunskapslärare som ska utbilda och vägleda barn och ungdomar från hushåll som lever under skilda konsumtionsvillkor. Kanske också en tankeställare för alla oss som gärna pratar om konsumentmakt, om vikten av aktiva och upplysta konsumenter. Vems eller vilkas normer om rationalitet är det vi utgår ifrån när vi gör det? Är det rimligt att förvänta sig (ja, ibland nästan kräva) samma beteende av alla konsumenter oavsett socioekonomiska villkor? Eller behövs det en mer differentierad hållning i frågor som rör konsumenters makt och ansvar? ”Av den som har fått mycket skall det krävas mycket, och den som har anförtrotts mycket skall få svara för desto mera.” (Lukasevangeliet 12:48)