Gå in för landning

Passerar just Ö-vik. Foto: Magnus Myrberg

Sitter på tåget från Uppsala till Umeå. Passerar just Örnsköldsvik. Att flyga motsvarande sträcka är inget alternativ. Jag gillar nämligen tåg och anser inte att nöjesresor med flyg inom Sverige (Norden, Europa eller världen heller för den delen) går att rättfärdiga. I alla fall inte om en har hört talas om klimatförändringarna, bryr sig det minsta om människor i särskilt klimathotade delar av världen eller tänker på kommande generationer. Nej, det finns få legitima undantag från denna huvudregel om nödvändig landning. 

Apropå att gå in för landning så skrev åtta forskare, artister och idrottare på DN Debatt i juni och berättade att de avstår från att flyga på grund av den akuta klimatkrisen. Det är alltså fler än undertecknad som har valt bort flyget. Anderson, Andersson, Ernman, Ferry, Hedberg, Lindberg, Landgren och Sundström. Och jag. Och förhoppningsvis allt fler med oss. Om du inte hör till vår skara – överväg att bli en del av vår gemenskap. Det är nämligen en av de bästa saker du kan göra för planeten och dina medmänniskor nu och under överskådlig tid.

Om du behöver argument, kanske till och med måste bli övertalad, läs meteorologen Martin Hedbergs blogginlägg Jag har landat.

Livet i konsumtionssamhället

Vi lever i vad som brukar kallas för ett konsumtionssamhälle. Livet i konsumtionssamhället är fyllt av frihet och valmöjligheter, och våra konsumtionsval innebär även en möjlighet till påverkan, och är så en form av maktutövning. Det vi väljer att konsumera eller inte konsumera är dessutom viktigt för vår identitet. ”Du blir vad du äter” heter det ibland. Och man blir ju faktiskt även det man väljer att inte äta. Konsumtionssamhället ger oss en unik möjlighet att forma våra jag och hur de ska träda fram för världen.

Livet i konsumtionssamhället tvingar oss samtidigt till en mängd beslut vi kanske inte bett om att fatta. Till saken hör också att staten delegerat ett inte oansenligt ansvar för konsumtionens konsekvenser till oss enskilda medborgare. Staten förväntar sig nämligen direkt eller indirekt att du och jag ska ta ansvar genom vår konsumtion och så lösa komplicerade samhällsutmaningar som till exempel sociala och ekologiska problem. Ett ansvar som är svårt att bära, inte minst mot bakgrund av att vi sällan har tillräckliga kunskaper för att axla det, kombinerat med att den fria marknaden snarare manipulerar än informerar oss (här tänker jag på reklam jämfört med mer saklig information).

Det ovan sagda är skrivet för att problematisera något som vi nog ofta bara tar för givet genom att leva mitt i det. Kanske kan raderna öppna för ett samtal om livet i konsumtionssamhället, och om konsumentens ansvar och dess gränser. Innebär livet i konsumtionssamhället främst frihet och möjligheter, eller är det mer av ett ok att bära? Vad gör livet som konsument med din och min identitet? Vilket ansvar har du och jag egentligen för vår konsumtion? Har vi ansvaret även om vi inte bett om att få det? Är det rätt och riktigt att staten överlåter överlevnadsfrågor i händerna på oss enskilda medborgare? Om inte, hur skulle ett alternativ kunna se ut?

Mikro och makro hänger ihop

I dagens DN Kultur skriver Kristofer Ahlström om hur stort och litet möts i striden om Ojnareskogen. Mot slutet av artikeln refereras ett uttalande av Thomas Sterner, professor i miljöekonomi vid Göteborgs universitet. Sterner menar att ”hållbarhet inte kan skapas på individnivå – att avstå rött kött och börja cykla innebär bara att någon annan käkar biffar och kör bil – utan det är politiska, strukturella beslut som måste genomdriva utvecklingen”.

Varken Ahlström eller Hållbara handlingar håller med Sterner. Det behövs förvisso stora strukturella förändringar för att vända den ohållbara utveckling som fortgår såväl i Sverige som i världen i övrigt. Samtidigt hänger mikro och makro ihop. Hushållens efterfrågan och upplysta köpbeslut kan förändra förutsättningen på marknaden och så styra företagens agerande framöver. Och genom rösthandlingen kan medborgarna visa vilken färdriktning samhället ska ha nu och i framtiden. Ahlström påpekar det senare med följande ord i sin artikel: ”Men samtidigt är det individerna som påverkar politikerna, som tillsatts att föra folkets talan. Och man ska aldrig underskatta kulturens möjligheter att väcka folkets medvetande”. Så sant. Det gäller bara att folkets företrädare inte bara hänger sig åt triangulerande pragmatism utan vågar vara värderingsstyrda visionärer. Något Ola Larsmo för övrigt tar upp i en annan utmärkt artikel i den stora morgontidningen: Liberalers ökenvandring högerut.

Hållbara handlingar längtar efter politiska företrädare som förmår formulera en vision om ett hållbart, rättvist, jämlikt, öppet och tolerant samhälle. Ja, varför inte damma av och uppdatera Göran Perssons tankar om Det gröna folkhemmet istället för att låta grumligare krafter lägga beslag på folkhemsbegreppet!?

Konsumentmakten, en myt!?

På bloggen Trädgården jorden – det civiliserade Eden har Gunnar Rundgren precis publicerat ett läsvärt inlägg under rubriken ”Myten om konsumentmakten” (inlägget är också publicerat som en artikel i Camino Magasin #39). Eftersom Rundgren använder Blogger lyckas jag inte reblogga inlägget i WordPress, utan klipper in det nedan.

Jag är kanske inte lika pessimistisk till konsumentens möjligheter att utöva makt som Rundgren är, men i tidigare inlägg här på Hållbara handlingar har jag problematiserat begreppet konsumentmakt och rest frågan om konsumentens makt och/eller vanmakt. Vad anser du – är talet om konsumentmakt en myt?

Här följer Gunnar Rundgrens blogginlägg:

Myten om konsumentmakten

”I flera decennier har jordbruksministrar – från alla regeringar – förklarat att det är vi konsumenter som ska avgöra hur mycket ekologiskt jordbruk vi ska ha genom att köpa ekologisk mat och att svenskt jordbruk ska klara konkurrensen från importen genom att vi alla stödköper svenskt. Samtidigt förutsätts vi kontrollera vår egen hälsa och vikt genom att göra förnuftiga kostval. Resonemangen bygger på att det är konsumenten som styr matproduktionen.För tvåhundra år sedan skulle tanken att konsumenten styrde jordbruket uppfattas som surrealistisk. I stora drag utvecklades våra matvanor till att äta – och tycka om – det som gick bra att producera där vi bodde. Utan tvekan har konsumenterna större inflytande idag än för två hundra år sedan, men fortfarande är det förhållanden i produktionen som styr utbudet, och därigenom våra val. Vår föda idag utgörs nästan helt av växter och djur vilka domesticerades av våra förfäder för flera tusen år sedan. De valde ett hundratal arter av de miljoner som finns. Att vi äter lamm istället för antilop är inte för att vi tycker bättre om lamm, utan för att vi aldrig lyckades tämja antiloper.Att svenskar gillar salt mat har sitt ursprung i saltets stora roll som konserveringsmedel. På samma sätt påverkar teknik och ekonomi i jordbruk och livsmedelsindustrin vilka produkter som saluförs idag. Det som kan odlas och processas i stor skala, lönsamt och billigt är det som vi äter. Att vi äter tio gånger mer kyckling idag än för femtio år sedan beror på att kycklingproduktionen har industrialiserats och kycklingen på så sätt har blivit billig.

Ett fåtal stora livsmedelsföretag och affärskedjor har ett gemensamt intresse att styra över konsumtionen till industriellt bearbetade produkter i logistikoptimerade färgglada fyrkanter, istället för råvaror som vi lagar hemma. Produkterna är i stort variationer på majs, soja, vete, socker, mjölkpulver och palmolja, uphottade med färg, smak och konsistens på artificiell väg. Och om vi inte förstår vårt ”eget bästa” hjälper företagen gärna till med reklam för att få oss att välja rätt. Staten har också påverkat vår kost med jordbruks- och livsmedelssubventioner. Regler och kontroll av livsmedelshygien och miljö har också, trots i många fall goda intentioner, oftast gynnat den industriella produktionen.

Att konsumenterna styr är helt enkelt en myt. Självklart ska vi göra goda val; välja ekologiskt och gärna lokalt, dra ner på industriellt kött, läsk och färdigmat. Det gör en viss skillnad och det är vår moraliska skyldighet oavsett om det förändrar världen eller inte. Men vilken mat vi äter, hur våra djur sköts, hur landskapet ser ut och vilket jordbruk som ska bedrivas är stora och viktiga framtidsfrågor som förtjänar ett bättre öde än att i första hand styras av en illusorisk konsumentmakt.”

Sveriges grönaste matkedja, eller!?

Coop och varumärket Änglamark hamnar gång på gång i topp när varumärkesbyrån Differ utser Sveriges Grönaste Varumärke i dagligvaruhandeln. Just nu kör Coop en reklamkampanj – ”Sveriges grönaste matkedja” – utifrån utmärkelsen och på livsmedelsjättens hemsida kan man läsa saker som att ”Hållbarhet är en hjärtefråga för oss” och ”Nu gör vi allt för att bli den goda kraften bland svenska matkedjor”. Det är roligt att Coop får uppmärksamhet för sitt långsiktiga och kanske inte alltid så tacksamma och lönsamma arbete med hållbarhetsfrågor. Kooperationen var tidig med ekologiska och miljömärkta alternativ och har länge jobbat medvetet med exponeringen av dessa varor i sina butiker. Det är först på senare år som ICA och andra vaknat till liv och gjort en rejäl uppryckning vad gäller sitt ekologiska sortiment. I alla fall är det så i de dagligvarubutiker jag handlar.

Coop MedMerakort

Coop MedMerakort. Bild hämtad från Coops hemsida.

Fast den som säger att hållbarhet är en hjärtefråga har också en del att leva upp till. Därför blir jag trött när jag konstaterar att Coop fortfarande knyter tvivelaktiga partners till sitt medlemsprogram. För Coop ordnar medlemsrabatt hos fritidsresor och det finns möjlighet att växla MedMera-poäng till SAS EuroBonus-poäng, något Hållbara handlingar också skrivit om i ett tidigare inlägg. Hur tänker kooperationen här? Anser man att det är hållbart att locka kunder med flygresor och underblåsa resmönster som äventyrar planetens framtid? Visst, det är kunden själv som avgör vad MedMera-poängen växlas in till och det finns gott om andra alternativ att välja bland. Men kära gröna Coop, om ni nu vill vara konsumentens självklara och gröna val – och en föregångare på hållbarhetsområdet – varför över huvud taget erbjuda dylika miljöbovar i poängshopen!?

Världsmiljödagen 2015

Världsmiljödagen instiftades efter FN:s miljövårdskonferens i Stockholm 1972 och firas över hela världen den 5 juni varje år. Hållbara handlingar uppmärksammar dagen genom att visa firandets officiella video. Seven Billion Dreams. One Planet. Consume with Care.

Sanningen bara sanningen och inget annat än sanningen

Den officiella statistiken över Sveriges utsläpp av växthusgaser säger bara halva sanningen, något Hållbara handlingar uppmärksammat redan tidigare. Idag skriver företrädare för 21 svenska organisationer (som står bakom Klimatmålsinitiativet) på DN Debatt i samma ärende och kräver att Sverige måste ta ansvar för hela sin klimatpåverkan.

Dagens modell för att redovisa de svenska utsläppen av växthusgaser utgår från de utsläpp som produceras inom landets gränser. Utifrån detta produktionsperspektiv har utsläppen i Sverige minskat under de senaste decennierna. På samma gång har de utsläpp som sker i andra länder till följd av svensk konsumtion ökat markant. Ett kompletterande konsumtionsperspektiv är med andra ord nödvändigt om man ska säga hela sanningen om svenskarnas klimatpåverkan. ”Svenskarnas utsläpp sett ur konsumtionsperspektivet är drygt 11 ton växthusgaser (ibland presenteras enbart siffror på CO2) per person och år. Ur produktionsperspektivet är Sveriges utsläpp cirka 6 ton per person och år. Det är alltså väldigt stor skillnad på utsläppen beroende på vad som mäts.”

Det är därför enkelt att hålla med artikelförfattarna på DN Debatt när de fortsätter med att framhålla följande: ”Sverige måste ta ansvar för alla utsläpp vi har rådighet över. De som sker i Sverige, de som vår konsumtion orsakar globalt och de som vi har ägarinflytande över. Eftersom det ännu saknas ett globalt avtal om att minska utsläppen måste länder som vill ta ansvar för sin klimatpåverkan belysa och minska sina utsläpp ur flera perspektiv. Det innebär inte att de olika utsläppsmåtten ska slås ihop och därmed dubbelräknas. Olika sätt att mäta har olika syften. Det övergripande målet är dock alltid detsamma, att minska utsläppen globalt.”

Det är hög tid att kommunicera sanningen, bara sanningen, och inget annat än sanningen om svenskarnas klimatpåverkan. Och kanske är det också dags att börja revidera bilden av Sverige som ett självklart föregångsland i klimat- och miljöfrågor!? Utifrån ett konsumtionsperspektiv har vi hur som helst en hel del att fundera över och åtgärda. Ett utvecklat sätt att räkna på och redovisa vår samlade klimatpåverkan är ett viktigt verktyg för detta arbete. Förbättrad statistik skulle förhoppningsvis göra det mer möjligt för svenska hushåll att se sambanden mellan sin konsumtion och utsläppen av växthusgaser. Sedan gäller det ju också att dra kloka slutsatser och agera utifrån det man ser.

 

Gå från ord till ursprungsmärkning

Vi lever i en tid då konsumentmakt hålls högt och ansvaret för vissa miljöfrågor förläggs helt eller delvis till det enskilda hushållets handlingar. Men om konsumenter ska kunna göra medvetna val behöver de korrekt information. Lägg därtill att möjligheten till fria och upplysta köpbeslut utgör en grundbult för att marknadsekonomin ska fungera.

Ursprungsmärkning är ett av de verktyg konsumenter behöver för att göra informerade val i livsmedelsbutiken. Idag finns det regler om att nötkött, fisk och vissa andra livsmedel – som honung, frukt och olivolja – ska ha en märkning som visar var produkterna kommer från. Från och med den första april i år måste dessutom kött från gris, lamm, get och fågel ursprungsmärkas.

För mejeriprodukter finns däremot inget krav på ursprungsmärkning, vilket kan ställa till det för den konsument som vill handla närproducerad mjölk och stödja svenskt lantbruk. I dagens DN uppmärksammas denna problematik under rubriken Svårt hitta ursprungsland på varor i mejeridisken. Det är lätt att känna igen sig när tidningen liknar mjölkdisken vid en snårskog där konsumenten lätt går vilse. För vissa varor är märkta med såväl tillverkningsland som land där råvaran producerats, medan andra produkters förpackningar förmedlar minimalt med information. Minst sagt frustrerande för de konsumenter som vill fatta upplysta köpbeslut. Något fyra av fem konsumenter vill göra enligt en undersökning gjord av den europeiska konsumentorganisationen BEUC.

Det är utmärkt att ursprungsmärkning av mejerivaror lyfts i media. Frågan om ursprungsmärkning regleras dock på EU-nivå och ska det bli en någorlunda snabb förändring går vägen förmodligen via frivilliga branschöverenskommelser. Enligt DN ska landsbygdsminister Sven-Erik Bucht (S) ha lyft detta med mjölkbranschen och en arbetsgrupp tillsatts för att utreda frågan. Förhoppningsvis stannar det inte vid prat utan leder till en förbättrad ursprungsmärkning även av dessa produkter. En sådan utveckling skulle inte bara hjälpa oss konsumenter utan sannolikt också gynna svenska mjölkbönder och de mejerier som förädlar deras råvara. Så gå från ord till ursprungsmärkning!

 

Rundabordssamtal om klimatfrågan

Stängde nyss av TV:n efter att ha sett SVT:s nya Runda bordet, ett samtalsprogram inriktat på de riktigt stora samhälls- och framtidsfrågorna. Det första avsnittet ägnades glädjande nog åt klimatfrågan och runt bordet satt gästerna Olof Persson, vd och koncernchef Volvo, Karin Bradley, biträdande lektor hållbar stadsutveckling KTH, Johan Rockström, professor i miljövetenskap och föreståndare Stockholm Resilience Centre, Gustaf Arrhenius, professor i filosofi och vd Institutet för Framtidsstudier samt Annika Jacobson, chef Greenpeace Sverige. De bidrog samfällt till ett mycket intressant och uppfordrande men paradoxalt nog också hoppfullt samtal. Programmet rekommenderas varmt med andra ord. Jag har däremot missat Planetens gränser, men vill försöka titta ikapp den serien under veckan som kommer.

Kan högstadieskolan kan hushållet

Just nu gör jag verksamhetsförlagd utbildning (VFU, läs praktik inom lärarprogrammet) på en högstadieskola i Uppsala kommun. I morse fick klassen som min handledare är mentor för återkoppling från skolans matråd. Eleverna som rapporterade berättade bland annat att skolan gått från 20 till 8 kg slängd mat per dag när frågan om matsvinn särskilt uppmärksammades för ett tag sedan. Svinnet mer än halverades alltså, och 12 kg mat mindre i soptunnan varje dag innebär många sparade portioner varje vecka. Något både miljön och kommunens ekonomi tjänar på.

Resultatet visar vilka stora möjligheter till resurshushållning och miljövinster det finns bara genom att börja tänka på och undvika onödigt matsvinn. Och om en högstadieskola kan mer än halvera sitt matsvinn, vad borde då inte många hushåll kunna göra!?