Goda nyheter

Det är vanligtvis ganska nedslående att ta del av morgonens nyhetsflöde. Trots ett flertal nyhetsredaktioners satsning på det som brukar kallas för goda nyheter – nyheter som förmedlar hopp och glädje – är det allt som oftast allvarliga kriser, våld, förtryck och katastrofer som dominerar. I morse gladdes jag dock åt två riktigt positiva gröna inslag i Morgonekot och Vetenskapsradions nyheter.

Morgonekot startade sin sändning med att berätta att EU nu skärper reglerna för en miljöskadlig kemikalie som används i tillverkning av kläder och andra textilier. Det handlar om nonylfenoletoxilat, som ska vara borta även i till EU importerade textilier inom fem år. Ett viktigt beslut eftersom utsläppen av kemikalien är hormonstörande, vilket inte minst drabbar fiskar och andra vattendjur. I dagsläget ser man inga risker för människor, men det råder stor osäkerhet kring dylika kemikaliers hälsopåverkan och därför är det enda rimliga att följa försiktighetsprincipen. Bra jobbat av svenska Kemikalieinspektionen, som tog initiativ till förbudet från början.

Vetenskapsradion rapporterade sedan om en ny tålig gröda som snart kan förädlas till matolja. Fältkrassing, även kallad kung Salomos ljusstake, växer vilt i Sverige och har fröer som man kan utvinna olja ur. Denna växt är mer köldtålig än raps och eftersom den är tvåårig kan den sås med en annan gröda, vilket sparar resurser och minskar näringsläckaget från jorden (då fältkrassingen täcker marken under vintern). Det återstår dock viss förädling, bland annat höjning av oljehalten, innan grödan är redo för kommersiell odling. Intressant och viktigt med nya och förädlade grödor, som kan minska jordbrukets klimatpåverkan och klara av ändrade väderförhållanden i framtiden.

 

Allt du (inte) vill veta om plast

Igår släppte Naturskyddsföreningen rapporten Allt du (inte) vill veta om plast. Rapporten förefaller både intressant och balanserad, fast jag kan inte leverera någon regelrätt recension då jag endast hunnit skumma den åtta sidor långa sammanfattningen.

Naturskyddsföreningen står knappast för plastkramande, men är samtidigt inte så kategorisk att den hävdar att all plast ska rensas bort utan urskiljning. Klokt eftersom plast är ett praktiskt och bra material i många sammanhang. Fast det beror givetvis på vilken plast det handlar om. Därför är det lätt att stödja Naturskyddsföreningens krav på tydligare innehållsförteckningar för plaster och förbud mot en rad farliga ämnen – bland annat ftalater och bisfenoler – eller misstänkt farliga ämnen i olika plaster.

Som i så många fall gäller det alltså att inte kasta ut barnet med badvattnet. För att ta ett exempel. Plast har revolutionerat livsmedelsförvaringen och radikalt förbättrat möjligheterna till en god livsmedelshygien. Sedan är det en annan sak att en del – eller många – av de plaster som kommit att användas för detta ändamål innehåller ämnen som visat sig mindre lämpliga. Fast den senare risken ska givetvis vägas mot den förra. Man kan ju faktiskt fara väldigt illa av undermålig livsmedelsförvaring också.

Det gäller alltså att hålla två tankar i huvudet samtidigt, förmå se plastens fördelar på samma gång som kraven på plasten måste höjas och vissa ämnen i plaster förbjudas. Här tänker jag även på den plastbantning som pågår i många hushåll. Det är alldeles utmärkt att sluta köpa eller fasa ut plaster som innehåller farliga ämnen. I vissa fall får jag dock intrycket att det är all plast som ska bekämpas. En sådan onyanserad hållning kan bland annat leda till ett onödigt resursslöseri, där plast som redan är producerad inte kommer till användning utifrån beslut som kanske grundar sig mer på ryktesspridning om risker och känslomässiga reaktioner än på saklig information. Men visst, i de fall man är osäker på om ett material är säkert att använda är försiktighetsprincipen att bra alternativ.

För den som är i färd med att köpa plast ger Naturskyddsföreningen följande vägledning: Leta efter nya produkter tillverkade inom EU, eftersom lagstiftningen inom unionen är strängare än på andra håll. Nya plastprodukter är också oftast bättre än äldre då lagstiftningen skärpts på senare år. Om du vill orientera sig bland plastprodukterna där hemma kan jag rekommendera Wikipedias artikel om plastklassningskoder eller en användbar guide över plastsymboler och återvinningsmärken.

 

 

 

Räkommendationen och försiktighetsprincipen

Jag är ingen riktig fena på fiskefrågor, men efter att ha lyssnat på morgonekots rapportering om den svenska räkkonsumtionen kan jag inte sluta mig som musslan utan måste säga något öppet.

Det har gått lite drygt en månad sedan Världsnaturfonden (WWF) kom med en uppdatering av sin konsumentguide, Fiskguide 2014. En av förändringarna mot tidigare var att nordhavsräkan fått så kallat rött ljus och att detta gällde alla nordhavsräkor förutom räkor från Barents hav. WWF framhöll att den förändrade rekommendationen i första hand berodde på dåliga beståndsuppskattningar, risk för överfiske, dumpning av små räkor i havet, otydlig förvaltning och kontroll.

WWFs ändrade rekommendation för svenska räkor väckte starka reaktioner. Det var väl inte oväntat att fiskerinäringen skulle slå bakåt, men även jordbruksminister Eskil Erlandsson och Havs- och vattenmyndighetens generaldirektör Björn Risinger ryckte ut och stöttade det svenska räkfisket med olika uttalanden. Ett inslag i SVTs Västnytt fångade på ett bra sätt konflikten mellan ett hävdande av rätten att utnyttja lagliga fångstkvoter och en mer långsiktigt inriktad försiktighetsprincip. Debatten rymde även vissa mer nyanserade pro-räka-inlägg, bland annat av biologen och författaren Stefan Edman.

Idag kom så nyheten att WWF:s rödlistning av räkor fiskade i Skagerrack och Kattegatt inte har givit någon effekt, i alla fall inte på kort sikt. Enligt Peter Källström, ordförande i Svenska Fiskhandelsförbundet, har försäljningen inte fallit utan snarare ökat något. Och i intervjun i morgonekot tillägger han: ”Konsumenterna efterfrågar svenska räkor. Man vill ha det som är lokalt fiskat och det som är närproducerat.”

Jag kan för lite om det svenska räkfisket och hållbart fiske för att kunna uttala mig bestämt i frågan. Men så mycket vet jag att det är långt ifrån säkert att det är den fisk och de skaldjur som är fångade och fileade/skalade i närområdet som är de bästa ur synvinkeln hållbar utveckling. Det kan till exempel vara mer resurseffektivt att låta handfilea norsk fisk i Asien än att göra det maskinellt i Skandinavien, och i denna kalkyl ingår såväl fiskets som transporternas utsläpp av växthusgaser.

Frågan om hållbart fiske är väldigt komplex och när debattens vågor går höga är det svårt att veta vem man ska lyssna på som konsument. En möjlig hållning är att låta sig vägledas av försiktighetsprincipen. Om det finns indikationer på att en produkt eller ett beteende inte är långsiktigt hållbart kan det vara skäl nog att dra öronen till sig och ändra sina vanor. I fallet med nordhavsräkan har det fått mig att luta åt att följa WWFs rekommendation, även om en av mig respekterad auktoritet som Stefan Edman förespråkar något annat. Och när Edman talar om WWFs rekommendation som ett hot mot räkan som ”kronjuvelen i Göteborgs och Bohusläns varumärke” får det mig att undra om det inte är hög tid att utveckla och stärka varumärken med hjälp av andra medel än dem som bygger på en mer eller mindre ohållbar exploatering av djur och natur?!