Elbilen bäst ur ett livscykelperspektiv

Diskussionen om elbilars hållbarhetsnytta är ibland laddad. Bild: stux/Pixabay.

Elbilen är på frammarsch. Från och till diskuteras dock dess verkliga hållbarhetsnytta. Vilken klimatpåverkan har eldrivna fordon jämfört med fossildrivna? Är det inte fossil källa som genererar en hel del av den el som driver dessa bilar? Och är inte de metaller som används i elbilarnas batterier en ändlig resurs? Råvaror som dessutom är problematiska ur såväl ekologisk som social synvinkel?

Hållbara handlingar har ingen djupare sakkunskap på fordons- och batteriområdet, men inser att det krävs livscykelanalyser för att komma åt komplexa frågor som dessa. Därför läser jag med intresse sammanfattningen av studien Electric vehicle life cycle analysis and raw material availability som kom i mitten av hösten 2017.

Denna oberoende studie kom fram till att elbilen är ett uppenbart klimatsmartare val än dieselbilar oavsett i vilket europeiskt land bilarna körs. Resultatet varierar samtidigt kraftigt mellan olika länder, beroende på om elen framställs av förnybar eller fossil källa. Fast även i ett kolland som Polen släpper en elbil ut 25 procent mindre koldioxid än en dieselbil. Med den svenska elmixen blir utsläppen 85 procent lägre. Genomsnittet inom EU är 55 procent lägre koldioxidutsläpp för elbilen jämfört med dieselbilen.

Metallerna litium och kobolt är (än så länge) avgörande vid tillverkningen av elbilsbatterier. Den aktuella studien visar att de kanske inte är så akut ändliga som en del debattörer har påstått och att tillgången kommer att kunna säkras genom allt effektivare användning i batterierna. Samtidigt slår studien fast att det krävs certifieringar med högst ställda krav för att säkra en ekologiskt och socialt ansvarsfull utvinning av metallerna. Något som alltså återstår att få på plats innan batteritillverkningen kan kallas hållbar på riktigt.

Utvecklingen av elbilar och batterier snurrar snabbt nu och kommer förhoppningsvis att förflytta fordonsbranschen snabbare än den och vi anar. Det gäller dock att säkra upp att utvinningen av råvaror är verkligt hållbar ur både ekologisk och social synvinkel. Annars är talet om litium och kobolt som den nya oljan alltför sant. Och när samhället snart på allvar ställer om till eldrivna fordon gäller det att vi inte konsumerar dem huvudlöst. Även elbilar som går uteslutande på el från förnybar källa belastar miljön vid tillverkningen och under sin livstid. Att dela på elbilen som resurs är därför mer hållbart än att alla ska äga en egen. Den mest hållbara bilen är ju trots allt den som aldrig produceras.

Miljonsatsning på elbilar och elbussar

Idag berättar SvD att regeringen satsar 380 miljoner på elbilar och elbussar, och att den så kallade supermiljöbilspremien får en utökad budget i år och nästa år. Det senare är ett viktigt besked eftersom premien varit kraftigt underfinansierad, vilket skapat en oturlig osäkerhet kring subventionen hos företag och konsumenter. Den tidigare underfinansieringen har lett till att både den tidigare Alliansregeringen och den nuvarande rödgröna regeringen tvingats låna medel från nästkommande års budget för att trygga premien. Ett lappande och lagande som nu förhoppningsvis är över.

På samma gång aviserar regeringen att systemet med supermiljöbilspremien kommer att bytas mot ett mer långsiktigt bonus malus-system som införs den 1 januari 2017. Ett bonus malus-system innebär att nya bilar som orsakar relativt små koldioxidutsläpp subventioneras, medan bilar med höga utsläpp straffbeskattas. Hållbara handlingar gör tummen upp för utvecklingsriktningen och har redan tidigare uppmärksammat möjligheterna med ett sådant system i ett inlägg med rubriken Bonus malus pronto.