Räkommendationen och försiktighetsprincipen

Jag är ingen riktig fena på fiskefrågor, men efter att ha lyssnat på morgonekots rapportering om den svenska räkkonsumtionen kan jag inte sluta mig som musslan utan måste säga något öppet.

Det har gått lite drygt en månad sedan Världsnaturfonden (WWF) kom med en uppdatering av sin konsumentguide, Fiskguide 2014. En av förändringarna mot tidigare var att nordhavsräkan fått så kallat rött ljus och att detta gällde alla nordhavsräkor förutom räkor från Barents hav. WWF framhöll att den förändrade rekommendationen i första hand berodde på dåliga beståndsuppskattningar, risk för överfiske, dumpning av små räkor i havet, otydlig förvaltning och kontroll.

WWFs ändrade rekommendation för svenska räkor väckte starka reaktioner. Det var väl inte oväntat att fiskerinäringen skulle slå bakåt, men även jordbruksminister Eskil Erlandsson och Havs- och vattenmyndighetens generaldirektör Björn Risinger ryckte ut och stöttade det svenska räkfisket med olika uttalanden. Ett inslag i SVTs Västnytt fångade på ett bra sätt konflikten mellan ett hävdande av rätten att utnyttja lagliga fångstkvoter och en mer långsiktigt inriktad försiktighetsprincip. Debatten rymde även vissa mer nyanserade pro-räka-inlägg, bland annat av biologen och författaren Stefan Edman.

Idag kom så nyheten att WWF:s rödlistning av räkor fiskade i Skagerrack och Kattegatt inte har givit någon effekt, i alla fall inte på kort sikt. Enligt Peter Källström, ordförande i Svenska Fiskhandelsförbundet, har försäljningen inte fallit utan snarare ökat något. Och i intervjun i morgonekot tillägger han: ”Konsumenterna efterfrågar svenska räkor. Man vill ha det som är lokalt fiskat och det som är närproducerat.”

Jag kan för lite om det svenska räkfisket och hållbart fiske för att kunna uttala mig bestämt i frågan. Men så mycket vet jag att det är långt ifrån säkert att det är den fisk och de skaldjur som är fångade och fileade/skalade i närområdet som är de bästa ur synvinkeln hållbar utveckling. Det kan till exempel vara mer resurseffektivt att låta handfilea norsk fisk i Asien än att göra det maskinellt i Skandinavien, och i denna kalkyl ingår såväl fiskets som transporternas utsläpp av växthusgaser.

Frågan om hållbart fiske är väldigt komplex och när debattens vågor går höga är det svårt att veta vem man ska lyssna på som konsument. En möjlig hållning är att låta sig vägledas av försiktighetsprincipen. Om det finns indikationer på att en produkt eller ett beteende inte är långsiktigt hållbart kan det vara skäl nog att dra öronen till sig och ändra sina vanor. I fallet med nordhavsräkan har det fått mig att luta åt att följa WWFs rekommendation, även om en av mig respekterad auktoritet som Stefan Edman förespråkar något annat. Och när Edman talar om WWFs rekommendation som ett hot mot räkan som ”kronjuvelen i Göteborgs och Bohusläns varumärke” får det mig att undra om det inte är hög tid att utveckla och stärka varumärken med hjälp av andra medel än dem som bygger på en mer eller mindre ohållbar exploatering av djur och natur?!

Annonser

2 thoughts on “Räkommendationen och försiktighetsprincipen

  1. Kan bara instämma. Problemet för mig är att det snart inte finns något kvar att äta då, då jag inte äter kött eller tycker särskilt mycket om fisk är det mer eller mindre skaldjur jag unnar mig då och då. Men som du säger, är den rödlistad då är det rätt allvarligt, skäl nog att ändra sitt beteende. Jag skulle gärna vilja ha möjligheten att välja sort i affären, men får alltid välja det som står till buds, då det brukar vara en sort. Och visst är det tråkigt att vi alla älskar skaldjur så mycket. Önskar att det bara var jag 😉 När det kommer till varumärke kan jag inte mer än instämma, men å andra sidan är det ofta det argumentet man använder när det kommer till lokalbefolkningar i utvecklingsländer, ”om vi slutar producera denna vara, dör samhället” etc etc, så någon validitet brukar det nog finnas i argumentet även om det börjar kännas något förlegat att exploatera natur i marknadsföringssyfte. Tänkvärt inlägg, as always.

  2. Det finns dock räkor (även nordhavsräkor) och andra skaldjur som inte är rödlistade, så fortsätta att njuta av läckerheterna – men av sådana som är hållbart fiskade/odlade. Blåmusslor fungerar för övrigt som reningsverk, då de tar hand om utsläpp av kväve och fosfor. Så just blåmusslor borde vi äta mycket av!

    Vad gäller varumärkesbiten så är det aldrig ok att bygga näring och välstånd på naturens och djurens bekostnad. Men jag vill nog hävda att det är extra illa om rika länder med många handlingsalternativ fortsätter att göra det!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s