Det är dyrt att vara fattig

För några veckor sedan läste vi sociologen Torbjörn Hjorts avhandling Nödvändighetens pris (Lund 2004) på B-kursen i hem- och konsumentkunskap vid Uppsala universitet. En tankeväckande bok som inspirerat till detta tredje inlägg om konsumtion, närmare bestämt om konsumtionens villkor i vårt samhälle.

I Sverige är vi (förhoppningsvis) någorlunda lika inför lagen. Men som konsumenter har vi olika förutsättningar. Resurser som pengar, kunskaper, kontakter/nätverk, tid, hälsa et cetera är varken jämnt eller rättvist fördelade över befolkningen. Det finns givetvis många undantag, fast generellt sett är det nog så att de konsumenter som har ekonomiska resurser också har större tillgång till kunskaper och kontakter. Följande ord ur Matteusevangeliet 13:12 känns ibland nästan brutalt giltiga: ”Ty den som har, han ska få, och det i överflöd, men den som inte har, från honom skall tas också det han har.”

Det är dyrt att vara fattig. Redan i The poor pay more (New York 1963) konstaterade den amerikanske sociologen David Caplowitz att hushåll som bor i fattiga områden ställs inför en rad problematiska konsumtionsvillkor. Kontentan är att fattiga förefaller att betala mer än rika för likvärdiga varor och tjänster. Konsumtionens spelregler är sådana att man ofta behöver vissa inkomster eller besparingar för att kunna konsumera framgångsrikt, det vill säga ekonomiskt fördelaktigt. Bankernas påtagliga segmentering av olika kunder är ett av många exempel på detta i vår egen tid och vårt eget land. Hushåll med dålig ekonomi får betala mer för enklare banktjänster medan grupper med högre inkomster och större besparingar erbjuds rabatter och får bättre service. Nätbanken Avanzas nyligen uppmärksammade bolån till private banking–kunder är ett utstuderat exempel på fenomenet.

I Nödvändighetens pris lyfter Hjort bland annat fram olika mekanismer som tenderar att försvåra konsumtionen för hushåll som lever under ekonomiskt knappa omständigheter. Hjort använder begreppen utestängning, barriärer och fördyring för att ringa in dessa exkluderande mekanismer. Med utestängning (nekat tillträde) avses om hushållet över huvud taget har access till en viss typ av konsumtion eller finansiering av konsumtion eller inte. Ett exempel är att arbetslöshet eller betalningsanmärkningar omöjliggör tecknandet av ett hyreskontrakt eller att få låna pengar på banken. Här handlar det alltså om regler som explicit diskvalificerar och sorterar olika hushåll som behöriga respektive obehöriga i relation till en viss konsumtion. Barriärer (begränsad tillgång) rör istället hur lätt eller svårt det är att få ta del av viss konsumtion. Hjort ringar in fyra olika barriärer som gör förmånlig konsumtion svårtillgänglig för hushåll med knappa förutsättningar: transport, information, avreglering och finansiella tjänster. Ett par konkreta exempel är att den som inte har tillgång till bil får det svårare att handla på lågprisvaruhus i stadens utkanter eller att den som inte har råd att ha en internetuppkopplad dator eller mobiltelefon får svårare att göra prisjämförelser. Fördyring (högre pris) innebär i sin tur att konsumtion blir relativt sett dyrare för hushåll med knapp ekonomi. Hushåll utan kontantmarginal kan inte utnyttja olika typer av erbjudanden som till exempel storpack, realisationer, mängderbjudanden, lojalitetspremier et cetera. Fördyring kan även innebära att konsumera billigt men av dålig kvalitet, vilket är dyrt i längden.

Talet om exkluderande mekanismer är ett sätt ett försöka ringa in de skilda villkor olika hushåll konsumerar under. Men på samma gång som villkoren är väldigt olika råder det förhärskande normer om hur en upplyst och rationell konsument ska agera i ett konsumtionssamhälle. Normer som utgår ifrån en välmående medelklass socioekonomiska förutsättningar och värderingar. Hjort: ”Enligt ett etablerat synsätt agerar vissa rationellt och andra irrationellt. Inte sällan är det hushåll i de resurssvaga grupperna som bedöms som irrationella konsumenter. Denna föreställning utmanas emellertid av tolkningar som går ut på att förutsättningarna måste beaktas innan graden av rationalitet kan bedömas.”

Tänkvärt för en blivande hem- och konsumentkunskapslärare som ska utbilda och vägleda barn och ungdomar från hushåll som lever under skilda konsumtionsvillkor. Kanske också en tankeställare för alla oss som gärna pratar om konsumentmakt, om vikten av aktiva och upplysta konsumenter. Vems eller vilkas normer om rationalitet är det vi utgår ifrån när vi gör det? Är det rimligt att förvänta sig (ja, ibland nästan kräva) samma beteende av alla konsumenter oavsett socioekonomiska villkor? Eller behövs det en mer differentierad hållning i frågor som rör konsumenters makt och ansvar? ”Av den som har fått mycket skall det krävas mycket, och den som har anförtrotts mycket skall få svara för desto mera.” (Lukasevangeliet 12:48)

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s