Återtagningseffekten

I dag är det Black Friday med hysterisk shopping i USA och i morgon är det En köpfri dag (Buy Nothing Day) både här och där på klotet.

På tal om att handla genom att inte handla. Om man minskar eller helt avstår från konsumtion på ett område frigörs vanligen resurser som kan användas till annat. Ur perspektivet hållbar utveckling är det dock viktigt att fundera på vad detta resursutrymme används till.

För att ta ett talande exempel: Ett hushåll minskar sitt matsvinn genom att planera sina inköp väl, förvara livsmedel på ett optimalt sätt och göra matlådor av rester. Något som minskar hushållets miljöbelastning, men också innebär sparade pengar. Låt oss säga att matkostnaden sänks med tre till fyra hundra kronor i månaden. Det medför en besparing på 3 600 – 4 800 kronor per år. Frågan är vad hushållet gör med dessa pengar?

Här finns en uppenbar risk för det som brukar kallas återtagningseffekten (rebound-effekten), att hushållet använder det uppkomna resursutrymmet till mindre hållbar konsumtion. Om hushållet exempelvis använder pengarna som ett bidrag till en Thailandssemester blir vardagsarbetet för att minska matsvinnet tämligen meningslöst ur miljösynpunkt. Hushållet får ett fint bidrag till en lång flygresa, men särskilt klimatsmart är inte ekvationen. Ett mer hållbart sätt att använda det uppkomna resursutrymmet är att använda det för grön produktkonsumtion eller köp av resurssnåla tjänster. En ökning av andelen ekologiska livsmedel i varukorgen kan vara en väg. Ett eller flera ”gratis” bio-, teater- eller museibesök för hela hushållet en annan.

Att steg för steg minska andelen varor i hushållsbudgeten till förmån för konsumtion av resurssnåla tjänster som kulturupplevelser, utbildning och friskvård är nödvändigt för att undvika återtagningseffekten. Annars leder minskad varukonsumtion på ett område lätt till ökad varukonsumtion på ett annat.

Så var medveten om återtagningseffekten om du vill göra en verklig netto-insats för miljön. Vill du läsa mer om återtagningseffekten rekommenderar jag Stefan Edmans utredning Bilen, Biffen, Bostaden.

Att handla genom att inte handla

Ibland samsas de mest motstridiga budskap i min e-postinkorg. Nyss fick jag reklam för ett fruktmärkt elektronikföretags stora shoppingdag på fredag samtidigt som det kom information om En köpfri dag (Buy Nothing Day) den 30 november i ett annat meddelande. Jag väljer att puffa för det senare och tipsar om En köpfri dag-bloggen där man kan läsa mer om att handla genom att inte handla.

Apropå att sluta shoppa. Läste nyligen en artikel om hur mycket pengar man kan spara genom att strypa privatkonsumtionen under ett år. Artikelrubriken Så kan du spara dig rik må vara problematisk och att helt sluta konsumera under ett år låter nog utopiskt för de flesta. Samtidigt skulle många av oss kunna avvara en del av sin överflödskonsumtion och på så sätt få resurser över till annat. Varför inte satsa på mindre konsumtion generellt sett och mer hållbar konsumtion när man väl shoppar!?

Fröknäcke (glutenfritt)

IMG_0434

Hälsade på vänner i Vimmerby i helgen. De bjöd på mycket gott, bland annat vackert och läckert fröknäcke. Nu har jag provat att baka det hemma. Här är receptet:

Ingredienser: 2 dl majsmjöl, 1 dl solrosfrön, 0,5 dl pumpafrön, 1 dl sesamfrön, 0,5 dl linfrön (hela), 1 tsk salt, 0,5 dl rapsolja, 2,5 dl kokande vatten, flingsalt. Många av ingredienserna finns som ekologiska alternativ.

Gör så här: Sätt ugnen på 150 grader. Blanda alla ingredienser i en bunke. Degen blir ganska lös. Häll ut degen på en plåt med bakplåtspapper. Fördela den med hjälp av en slickepott så att det blir ett tunt lager som täcker hela plåten. Strö över lite flingsalt. Grädda i mitten av ugnen i cirka 60 minuter. Låt knäckebrödet svalna på galler, utan handduk. Bryt knäckebrödet i bitar och förvara i burk med lock.

En hållbar vindvestering

Företaget O2 producerar förnybar energi genom vindkraft. Bland kunderna finns både företag och privatpersoner. Som konsument kan man köpa miljömärkt vindkraftsel på elmarknaden. Men det är också möjligt att gå med i O2 El Ekonomisk Förening, Sveriges största vindkraftskooperativ med ca 4000 medlemmar. Medlem blir man genom att köpa en eller flera så kallade vindandelar. Varje vindandel kostar 6 700 kr i engångsinsats och berättigar till 1 000 kWh per år till ett lågt och stabilt elpris. En vindvestering som är hållbar ur miljösynpunkt, men som också kan visa sig ekonomiskt fördelaktig på lite sikt. Och skulle man vilja göra sig av med sina andelar går det att ordna på ett andelstorg.

O2 stöder Naturskyddsföreningen och just nu finns ett fint kampanjerbjudande för den som vill göra en vindvestering för framtiden. För varje ny eller befintlig andelsägare som investerar i vindandelar ger företaget 300 kronor till Naturskyddsföreningens utbildningsprojekt Energifallet. Och investeringen ger dessutom ett års medlemskap i Naturskyddsföreningen.

Men – och detta är ett viktigt men – för vilka konsumenter är det möjligt att vindvestera? Visst låter det attraktivt med låga och stabila elkostnader, fast hur många hushåll har råd att avvara 6 700 kronor per vindandel för att få tillgång till det fördelaktiga priset? Jag reser inte frågetecknen för att kritisera O2 utan för att visa på ett tydligt exempel där hushåll med knappa resurser inte har möjlighet att göra den investering som både miljön och de själva skulle kunna dra nytta av. Det är dyrt att vara fattig och det är svårt att göra hållbara investeringar utan sparkapital eller goda förutsättningar till krediter.

Mot bakgrund av det jag tidigare skrivit om konsumtionens villkor infinner sig följande frågor: Är hushåll som lever under knappa förhållande till viss del utestängda från möjligheten att bidra till en hållbar utveckling? Hur hållbart är det för dessa hushåll, för samhället och för planetens överlevnad? Och vilket ansvar faller på dem som faktiskt har ekonomiska möjligheter att investera för en hållbar utveckling!?

Lådcykelpool i Tuna backar

I dag skriver DN om ett pilotprojekt med lådcyklar i Bagarmossen i Stockholm. En spännande satsning som kan minska bilberoendet. Förhoppningsvis får initiativet både en fortsättning och spridning. Efter att ha läst artikeln mejlade jag min hyresvärd för att aktualisera frågan i mitt eget bostadsområde. Vi får se om och hur Uppsalahem tar emot passningen om en lådcykelpool i Tuna backar….

Reduce – Reuse – Rethink

”Europa minskar avfallet” är ett EU-projekt som pågår sedan år 2009 och som uppmärksammas särskilt under en vecka i november månad. Alla deltagande länder (däribland Sverige) genomför under en och samma vecka olika aktiviteter för att förebygga avfall och för att minska mängden farliga ämnen i avfallet. Denna avfallsminimeringsvecka pågår just nu, men jag kan tyvärr inte hitta några aktiviteter i min hemstad Uppsala. Däremot tipsade en vän om en hållbar shoppingchock på Köpis i Valbo (utanför Gävle) och på Avfall Sveriges hemsida kan man läsa om allt från kläd- och leksaksbytaraktiviteter till ett seminarium om matsvinn för hemkunskapslärare. Reduce – Reuse – Rethink!

Råsaftcentrifugens vara eller icke vara

Den stundande adventstidens konsumtionshets gör mig ofta trött, ibland till och med upprörd. Det är givetvis fint med den stämning som byggs upp inför Kristi födelses fest, men de kommersiella övertonerna kan jag faktiskt vara utan. Är därför inte odelat positiv till en företeelse som Årets Julklapp. Samtidigt måste jag säga att jag hajade till idag när jag såg vad HUI Research valt att marknadsföra lagom till julhandeln: en råsaftcentrifug.

Så även om jag bidrar till lite ”spinn” kring ett fenomen jag ogillar måste jag säga att det är ett ganska ok val. ”Det är en produkt som speglar konsumenternas ökade hälsomedvetenhet likväl som den starka gör-det-själv-trenden inom mat och dryck.”, som HUI Research skriver på sin hemsida. Hälsomedvetenhet och gör-det-själv-trenden är inget att klaga på. Och kan en ny pryl i hemmet förenkla och förstärka denna livsinriktning må köpet kanske vara hänt. Så länge råsaftcentrifugen verkligen kommer till användning vill säga. Det ska också framhållas att såväl frukt som grönt är nyttigast opressade, för då får man i sig mesta möjliga kostfiber. Ur miljösynpunkt är det dessutom av stor vikt vad som hamnar i den nya, fina råsaftcentrifugen. Hoppas alla nyblivna centrifugägare tänker på det i mellandagarna.

Det som är bra för hälsan är ofta bra för miljön

Idag släpper Livsmedelsverket en viktig rapport om animalieproduktionens miljöpåverkan. Rapportens slutsatser lyfts fram av Ekot och SVT.

Livsmedelsverkets rekommendation om minskad köttkonsumtion står fast, men verket har nu ytterligare preciserat vägledningen för konsumenter utifrån olika miljöperspektiv som till exempel klimatfrågan och biologisk mångfald. Det gör det förhoppningsvis lite enklare att välja miljöklokt i livsmedelsbutiken men har sannolikt också en folkbildande effekt. Jag går inte in närmare på rekommendationerna om kött utan hänvisar till rapporten och olika mediers rapportering om rapporten.

Bland rekommendationerna finns dock också en oväntad nyhet. Svensken får rådet att minska sitt ostätande! Ostkonsumtionen har fördubblats sedan 1970-talet och Livsmedelsverket menar att det vore bra både för folkhälsan och miljön om konsumtionen minskade. Att överdrivet ostintag kan ha negativa hälsoeffekter kände jag till, men att ost har en så stor klimatpåverkan hade jag faktiskt ingen aning om. Jag har inte detaljstuderat rapporten (ännu) men förstår det som att det är de stora mängderna mjölk som krävs vid osttillverkning som ligger bakom rekommendationen.

Avslutar med att konstatera det som Livsmedelsverket ofta upprepar: Det som är bra för hälsan är ofta bra för miljön och vice versa.

Det är dyrt att vara fattig

För några veckor sedan läste vi sociologen Torbjörn Hjorts avhandling Nödvändighetens pris (Lund 2004) på B-kursen i hem- och konsumentkunskap vid Uppsala universitet. En tankeväckande bok som inspirerat till detta tredje inlägg om konsumtion, närmare bestämt om konsumtionens villkor i vårt samhälle.

I Sverige är vi (förhoppningsvis) någorlunda lika inför lagen. Men som konsumenter har vi olika förutsättningar. Resurser som pengar, kunskaper, kontakter/nätverk, tid, hälsa et cetera är varken jämnt eller rättvist fördelade över befolkningen. Det finns givetvis många undantag, fast generellt sett är det nog så att de konsumenter som har ekonomiska resurser också har större tillgång till kunskaper och kontakter. Följande ord ur Matteusevangeliet 13:12 känns ibland nästan brutalt giltiga: ”Ty den som har, han ska få, och det i överflöd, men den som inte har, från honom skall tas också det han har.”

Det är dyrt att vara fattig. Redan i The poor pay more (New York 1963) konstaterade den amerikanske sociologen David Caplowitz att hushåll som bor i fattiga områden ställs inför en rad problematiska konsumtionsvillkor. Kontentan är att fattiga förefaller att betala mer än rika för likvärdiga varor och tjänster. Konsumtionens spelregler är sådana att man ofta behöver vissa inkomster eller besparingar för att kunna konsumera framgångsrikt, det vill säga ekonomiskt fördelaktigt. Bankernas påtagliga segmentering av olika kunder är ett av många exempel på detta i vår egen tid och vårt eget land. Hushåll med dålig ekonomi får betala mer för enklare banktjänster medan grupper med högre inkomster och större besparingar erbjuds rabatter och får bättre service. Nätbanken Avanzas nyligen uppmärksammade bolån till private banking–kunder är ett utstuderat exempel på fenomenet.

I Nödvändighetens pris lyfter Hjort bland annat fram olika mekanismer som tenderar att försvåra konsumtionen för hushåll som lever under ekonomiskt knappa omständigheter. Hjort använder begreppen utestängning, barriärer och fördyring för att ringa in dessa exkluderande mekanismer. Med utestängning (nekat tillträde) avses om hushållet över huvud taget har access till en viss typ av konsumtion eller finansiering av konsumtion eller inte. Ett exempel är att arbetslöshet eller betalningsanmärkningar omöjliggör tecknandet av ett hyreskontrakt eller att få låna pengar på banken. Här handlar det alltså om regler som explicit diskvalificerar och sorterar olika hushåll som behöriga respektive obehöriga i relation till en viss konsumtion. Barriärer (begränsad tillgång) rör istället hur lätt eller svårt det är att få ta del av viss konsumtion. Hjort ringar in fyra olika barriärer som gör förmånlig konsumtion svårtillgänglig för hushåll med knappa förutsättningar: transport, information, avreglering och finansiella tjänster. Ett par konkreta exempel är att den som inte har tillgång till bil får det svårare att handla på lågprisvaruhus i stadens utkanter eller att den som inte har råd att ha en internetuppkopplad dator eller mobiltelefon får svårare att göra prisjämförelser. Fördyring (högre pris) innebär i sin tur att konsumtion blir relativt sett dyrare för hushåll med knapp ekonomi. Hushåll utan kontantmarginal kan inte utnyttja olika typer av erbjudanden som till exempel storpack, realisationer, mängderbjudanden, lojalitetspremier et cetera. Fördyring kan även innebära att konsumera billigt men av dålig kvalitet, vilket är dyrt i längden.

Talet om exkluderande mekanismer är ett sätt ett försöka ringa in de skilda villkor olika hushåll konsumerar under. Men på samma gång som villkoren är väldigt olika råder det förhärskande normer om hur en upplyst och rationell konsument ska agera i ett konsumtionssamhälle. Normer som utgår ifrån en välmående medelklass socioekonomiska förutsättningar och värderingar. Hjort: ”Enligt ett etablerat synsätt agerar vissa rationellt och andra irrationellt. Inte sällan är det hushåll i de resurssvaga grupperna som bedöms som irrationella konsumenter. Denna föreställning utmanas emellertid av tolkningar som går ut på att förutsättningarna måste beaktas innan graden av rationalitet kan bedömas.”

Tänkvärt för en blivande hem- och konsumentkunskapslärare som ska utbilda och vägleda barn och ungdomar från hushåll som lever under skilda konsumtionsvillkor. Kanske också en tankeställare för alla oss som gärna pratar om konsumentmakt, om vikten av aktiva och upplysta konsumenter. Vems eller vilkas normer om rationalitet är det vi utgår ifrån när vi gör det? Är det rimligt att förvänta sig (ja, ibland nästan kräva) samma beteende av alla konsumenter oavsett socioekonomiska villkor? Eller behövs det en mer differentierad hållning i frågor som rör konsumenters makt och ansvar? ”Av den som har fått mycket skall det krävas mycket, och den som har anförtrotts mycket skall få svara för desto mera.” (Lukasevangeliet 12:48)