Dolda fel-försäkringar och telefonförsäljning

Morgonens nyhetsflöde innehåller minst två intressanta konsumentnyheter:

I Sveriges Radios Ekonomiekot går Konsumentverket ut och kritiserar dolda fel-försäkringar för småhus. Verket menar att dolda fel-försäkringar vanligtvis har så omfattande undantag att marknadsföringen av försäkringarna är att betrakta som vilseledande.

Stärkt skydd vid telefonförsäljning meddelar SVT Nyheter och berättar att konsumentminister Birgitta Ohlsson har tillsatt en utredning om telefonförsäljning. Utredningen beräknas vara klar våren 2015 och bland förslagen ingår skriftligt godkännande före bindande avtal.

En blivande hem- och konsumentkunskapslärare tänker att marknadsföring av dolda fel-försäkringar utan substantiellt innehåll för konsumenten är att kränga tomma ord. Och dolda agendor och uppenbara oklarheter vid träffande av avtal är inte helt ovanligt vid telefonförsäljning. Därför är det utmärkt att dessa frågor uppmärksammas och viktigt att åtgärder vidtas för att skydda konsumenten.

Annonser

Ett äpple om dagen

För någon vecka sedan fick vi plocka äpplen (Cox Pomona) hos en väns vänner. En vinst-vinstsituation, där de slapp slänga delar av sin skörd och vi fick de äpplen vi annars tvingats betala för i butik. Det blev många kassar, säkert 50-60 kilo.

IMG_0379

Så nu är det minst ett äpple om dagen som gäller, vilket är både gott och nyttigt. På engelska heter det inte för inte ”an apple a day keeps the doctor away”. Äpplen innehåller bland annat flavonoider (en grupp av så kallade antioxidanter), kalium och rikligt med vitamin C. En stor del av flavonoiderna sitter i skalet, så vill man få i sig mesta möjliga av nyttigheterna blir det till att äta äpplen med skal.

Det har även blivit en hel del mos och chutney, pajer och kakor. Nedan finns foton av en av mina favoriter vad gäller äppelkakor. Äpplena brukar få behålla skalet på. Förutom att det är nyttigt ger det en lite grövre men tilltalande karaktär åt kakan – som för övrigt är ljuvligt god med hemlagad vaniljsås!

Äppelkaka

Äppelkaka före gräddning (även innan garnering med pärlsocker och smör)

Äppelkaka

Äppelkaka efter gräddning

Recept på äppelkaka med mandel

Recept på äppelkaka med mandel, ur Rosendals Trädgårdscafé

Boken Rosendals Trädgårdscafé,  en gammal god vän i köket

Brödet som kom in från kylan

”Ge oss i dag det bröd vi behöver” heter det i den (numera inte så) nya ekumeniska översättningen av Herrens bön/Vår Fader. Men hur förvarar man bäst det fysiska bröd många av oss både behöver och njuter av i vardagen?

Jag har i flera sammanhang stött på missuppfattningen att mjukt bröd ska förvaras i kylskåp. Faktum är istället att mjukt bröd blir torrt och smuligt av kylförvaring. Kvalitetsförsämringen går som snabbast vid cirka 4 ºC. Förvara därför mjukt bröd i plastpåse i rumstemperatur, gärna skyddat från ljus.

Mjukt bröd går bra att frysa. Fast frysning innebär vissa kvalitetsförsämringar och att brödet måste passera den minst lämpliga förvaringstemperaturen vid två tillfällen. Bröd som kommer att konsumeras inom de närmaste 2-3 dygnen bör alltså behållas i rumstemperatur. Frys bara in bröd som ska förvaras längre än så.

Hårt bröd förvaras torrt, mörkt och svalt (alltså inte heller det i kylskåpstemperatur).

Lappland är ett vitt begrepp

Förra helgen bjöd Ida och jag vänner på renskavsgryta. När vi tog renskaven i frysdisken kom vi även att titta på andra skavprodukter från samma livsmedelsföretag. Vi häpnade lite över följande upptäckt:

Fjällskav och kronthjortsskav

Fjällskav och kronthjortsskav från Nya Zeeland

Lammskav från Nya Zeeland

Lammskav från Nya Zeeland

Polarica är ett svenskt företag som via livsmedelshandeln säljer djupfryst ren, vilt, fågel, svamp och bär till konsumenter. På företagets hemsida kan man bland annat läsa: ”När vi på Polarica väljer ut de råvaror som i slutänden hamnar på bordet i hemmen och på restauranger har vi alltid måltiden för ögonen. Vi vill alltid försäkra oss om att våra kunder får det bästa Lapplands vilda skafferi har att erbjuda.”

Polaricas renskav har sitt ursprung i de svenska och finska delarna av Sápmi (samernas historiska bosättningsområde som sträcker sig över hela Nordkalotten). Som konsument kan man ju få för sig att ett företag som trycker hårt på Lappland i sin marknadsföring även hämtar annat kött från denna del av världen. Så är uppenbarligen inte fallet. Älgskaven och vildsvinsskaven är visserligen från Sverige, men såväl fjällskav som kronhjortsskav och lammskav kommer från andra sidan jorden (närmare bestämt från Nya Zeeland). Ganska vilseledande för konsumenten, då ord som ”fjäll” och ”skav” i kombination med Polaricas lappländska image lätt för tanken till kött från nordligare breddgrader. I sammanhanget ska det dock framhållas att företaget inte hymlar med köttets ursprung utan har tydliga märkningar av sina förpackningar. Men visst borde det gå att ordna både fjällskav och lammskav med kött från Sverige eller Norden!?

En annan upptäckt vi gjorde är att Polarica marknadsför i princip samma produkt under två olika namn. Företagets kronhjortsskav innehåller kronhjortkött 90% (sammansatt av mindre bitar) och vatten, och deras fjällskav består av kronhjortkött 90% (sammansatt av mindre bitar), vatten och rökarom. Ordet ”fjäll” används som en dimridå för att kunna differentiera utbudet, men i grund och botten handlar det om samma kronhjortskött (från Nya Zeeland). Och nog för att det kan vara dimmigt i fjällvärlden ibland, men när blev ”fjäll” och ”rökarom” synonymer!?

Risk för pajkastning om matsvinn

Enligt DN reagerar branschorganisationen Livsmedelshandlarna starkt kritiskt på innehållet i den rapport från Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) som uppger att svenska livsmedelsbutiker tillsammans slänger omkring 125 000 ton mat om året. Pär Bygdeson, vd för Livsmedelshandlarna, kallar rapportens slutsatser för ”sensationsforskning” och hänvisar till Naturvårdsverkets siffror på 67 000 ton. En anmärkningsvärt stor skillnad kan tyckas.

För en lekman på området är det givetvis svårt att avgöra vilken siffra som ligger närmast sanningen. I sämsta fall fastnar dessutom bransch och forskare i oenighet om siffror istället för att fokusera på vetenskapligt baserade och praktiskt genomförbara åtgärder för minskat matsvinn. En nödvändig grund för ett sådant arbete är ett allmänt accepterat sätt att räkna på butikernas matsvinn. Bara så kan trovärdiga uppgifter tas fram och jämföras över tid. För utan säkra empiriska data blir all uppföljning tämligen meningslös. Men kanske är den gemensamma utgångspunkten för beräkning av matsvinnet i butiker redan på plats. Branschens starka reaktioner och de motstridiga uppgifterna talar dock ett annat språk.

För höga krav leder till matsvinn

Ibland får man svar på tal omgående (se gårdagens inlägg). Idag rapporterar Ekot om en studie gjord vid Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) som visar att en genomsnittlig livsmedelsbutik slänger eller reklamerar ungefär 65 ton mat varje år. Forskarna vid SLU konstaterar att minst hälften av den mat – inte minst frukt och grönt – som slängs eller reklameras av livsmedelsbutikerna egentligen kan säljas. Studien antyder också att butikspersonalens kunskaper är avgörande för hur stort matsvinnet blir. Det verkar som att för höga krav leder till att mat slängs i onödan. Samtidigt finns det ekonomiska faktorer som påverkar butikspersonalens beteende. Det är nämligen lönsamt för butikerna att reklamera varor eftersom kostnaden och ”risken” då hamnar på leverantören istället.

Ekots inslag väckte flera intressant frågor hos mig som lyssnare. Vilken utbildning har/får de butiksanställda om livsmedelshygien och livsmedelsförvaring? Sker det kontinuerlig fortbildning? Går det att komma åt de ekonomiska incitament som förefaller styra butikspersonalens handlingar i ”fel riktning”? Ställer vi generellt sett för höga krav på maten i vår tid? Och vilken insats kan den enskilda konsumenten göra? Jag lämnar de tre första frågorna och utvecklar de två följande i korthet nedan.

Det är viktigt och riktigt med högt ställda krav på riskfria livsmedel. Men riskfria livsmedel är inte detsamma som perfekta eller helt felfria livsmedel. Ett kantstött äpple eller en banan som utvecklat bruna fläckar (tecken på mognad) går utmärkt att äta. Samma sak gäller kylvaror med bäst före-dag som snart går ut. Om leverantören och butiken skött kylförvaringen korrekt kan till exempel många mjölkprodukter ofta konsumeras efter utsatt dag. Ett tredje av många möjliga exempel är ägg som har bäst före-dag satt utifrån förvaring i rumstemperatur. Vid kylförvaring kan ägg vanligen förvaras och användas flera veckor till. Det är viktigt att tillägga att det är tillåtet att sälja livsmedel även efter bäst före-dag, så länge butiken gör bedömningen att maten fortfarande håller god kvalitet.

Här tänker jag att den enskilda konsumenten faktiskt kan göra en viktig insats. Genom att ställa rätt och rimliga krav på livsmedlen i butiken kan konsumenten hjälpa butikspersonalen till ett mer hållbart beteende. Men för att kunna göra detta krävs vissa basala kunskaper om livsmedelshygien och livsmedelsförvaring. Konsumenten behöver också utveckla en beredskap att handla mat både planerat och flexibelt. God planering gör att onödiga spontanköp kan undvikas. Det leder till mindre matsvinn och sänkta matkostnader för hushållet. Med beredskap för flexibilitet kan konsumenten samtidigt passa på att handla livsmedel som är tjänliga men kanske inte helt felfria, eller köpa mat som närmar sig eller just passerat bäst före-dag. I vissa fall kan det senare också vara en god affär ur ekonomisk synvinkel, eftersom en del butiker sänker priset på varor som är på väg att ”gå ut”. Lägg därtill att konsumenten faktiskt kan aktualisera frågor som rör matsvinn i mötet med butikspersonalen. Vem vet, en levande dialog mellan kunder och handlare kanske skulle kunna bidra till både minskat matsvinn och sänkta matkostnader!?

Minska matsvinnet

Livsmedelsproduktionens miljöpåverkan debatteras mycket i vår tid. Debatten rymmer många viktiga aspekter, men ett perspektiv som ibland inte får det utrymme det förtjänar är frågan om matsvinn. För visste du att vi i Sverige slänger 50-60 kilo fullt ätbar mat per person och år!? Och att matsvinnet utgör nära två procent av den svenska konsumtionens samlade klimatpåverkan!?

Matsvinn kan definieras som livsmedel som slängs men som hade kunnat nyttjas om de hanterats annorlunda. Här finns det mycket att göra i alla led, för livsmedelsindustrin, livsmedelsbutiker, restauranger, storkök, företag, föreningar och privathushåll. Ett vanligt hushåll kan minska sitt matsvinn genom att planera sina livsmedelsinköp, ta hand om matrester och förvara maten på ett bra sätt.

På Livsmedelsverkets hemsida finns det information om matsvinn och optimal förvaring av livsmedel. Följ råden du hittar där – det tjänar både miljön och plånboken på!

Eko är kul

Små företag med stort patos förtjänar uppmärksamhet. Innovativa och småskaligt tillverkade leksaker är kul, ja mycket roligare än mainstream i massor. Därför slår jag ett slag för Ekokul och de schysst producerade och ekologiska leksaker de säljer via sin hemsida. Kalla det gärna att krama eko!

Grundskolans minsta ämne måste bli större

Ämnet hem- och konsumentkunskap och dess position i den svenska grundskolan (och möjliga plats i gymnasieskolan) debatteras sällan i offentligheten. Konstigt med tanke på hur aktuella frågor om mat, konsumtion och hållbar utveckling är i vår tid. Inte desto mindre roligt och viktigt när förtroendevalda (oavsett färg) engagerar sig.

Den debattartikel – Mer hemkunskap i skolan skulle ge mindre matsvinn – jag nyss läste skrevs av Johan Hultberg (M) i augusti i år. Är han ensam om sin uppfattning eller finns det fler politiker som vill verka för ett ökat utrymmet för ämnet hem- och konsumentkunskap i skolan?!

Rubriksättaren på Aftonbladet skulle dock behöva en lektion. Ämnet heter hem- och konsumentkunskap (Hkk) numera!